En gård till salu
I dag är min mamma lycklig. Barn och barnbarn, svärsöner och barnbarns respektive har hjälpt henne att äntligen få in sin ved.
Mamma har varit så orolig. Veden är viktig för henne. Hon har alltid bekymmer om att det kan komma regn på den. Trots torkan har hon varit angelägen.
Min Matilda var lycklig. Kerstins dotter Annika var på plats, och de två har alltid haft en speciell relation. Som barn var de oskiljaktiga. Det skiljer ett år mellan dem, men de har alltid varit bästa vänner.
Kerstin och mina barn är födda ungefär samtidigt. Mellan 1988 och 1992 fick vi tillsammans fem tjejer. Kerstin fick tre döttrar och jag två. Min Marie som var född 1982, var äldre. På ett sätt blev hon lite ensam bland alla dessa små.
De här fem tjejerna hade så roligt ihop. Camilla som var äldst hade lite av en ledarroll. Hon ledde gänget.
Annika och Matilda som var yngst fnittrade mest. Emelie och Martina som var i mitten var lättare för Camilla att hantera.
De såg upp till henne, och skällde konstant på sina småsyskon för att de inte lyssnade. Det var inget som bekom Matilda och Annika. De bara skrattade.
Vid ett tillfälle blev det en liten gård till salu på Hallagatan, i Björkenäs.
Camilla var eld och lågor. Hon samlade gänget i köket och hade ett väl organiserat möte. I ett kollegieblock hade hon noga antecknat vad de skulle prata om. Då gick Camilla i första klass.
De här fem godingarna tog ett gemensamt beslut om att slå till. De skulle köpa gården.
Camilla gav order om att de alla skulle räkna sina besparingar. Någon hade två kronor. De flesta hade ingenting, och jag har för mig att Camilla hade en femma.
I samlad trupp gick de här fem småtomtarna Hallagatan fram för att inspektera det tilltänkta objektet. Camilla som är äldst var runt 7 år. Emelie och Martina var 6 år. Matilda var 5, och Annika 4 år.
De var så söta. När de kom hem var de djupt involverade i sina planer på hur de skulle möblera sitt hus. Vad de skulle ha för några djur. Vad djuren skulle heta, och var de skulle bo.
De var så engagerade i sitt projekt. Camilla planerade, och de andra höll andlöst med henne. De var så ivriga. Ville så gärna.
Jag kommer aldrig att glömma hur entusiastiska de var. Hur det formligen lyste om dem när de gjorde upp alla planer. Camilla var underbar i sin ledarroll. De andra höll med henne i allt.
Det var hårt för dem när de insåg att deras 7 kronor inte skulle räcka hela vägen fram. Att det fanns någon annan som hade fler kronor och som köpte gården utan att de små kunde göra något åt det.
De var uppriktigt ledsna. Det gjorde ont att se dem.
Idag är de vuxna alla fem. Alla har de egna boenden. De skrattar gott när de träffas, åt sina vilda planer som barn. En sak är de fortfarande rörande överens om. De hade otroligt roligt ihop!
Nu ska Thomas och jag ha lite ”altanhäng” i gräset framför husvagnen. En liten pratstund innan det är dags att börja med middagen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Mamma har varit så orolig. Veden är viktig för henne. Hon har alltid bekymmer om att det kan komma regn på den. Trots torkan har hon varit angelägen.
Min Matilda var lycklig. Kerstins dotter Annika var på plats, och de två har alltid haft en speciell relation. Som barn var de oskiljaktiga. Det skiljer ett år mellan dem, men de har alltid varit bästa vänner.
Kerstin och mina barn är födda ungefär samtidigt. Mellan 1988 och 1992 fick vi tillsammans fem tjejer. Kerstin fick tre döttrar och jag två. Min Marie som var född 1982, var äldre. På ett sätt blev hon lite ensam bland alla dessa små.
De här fem tjejerna hade så roligt ihop. Camilla som var äldst hade lite av en ledarroll. Hon ledde gänget.
Annika och Matilda som var yngst fnittrade mest. Emelie och Martina som var i mitten var lättare för Camilla att hantera.
De såg upp till henne, och skällde konstant på sina småsyskon för att de inte lyssnade. Det var inget som bekom Matilda och Annika. De bara skrattade.
Vid ett tillfälle blev det en liten gård till salu på Hallagatan, i Björkenäs.
Camilla var eld och lågor. Hon samlade gänget i köket och hade ett väl organiserat möte. I ett kollegieblock hade hon noga antecknat vad de skulle prata om. Då gick Camilla i första klass.
De här fem godingarna tog ett gemensamt beslut om att slå till. De skulle köpa gården.
Camilla gav order om att de alla skulle räkna sina besparingar. Någon hade två kronor. De flesta hade ingenting, och jag har för mig att Camilla hade en femma.
I samlad trupp gick de här fem småtomtarna Hallagatan fram för att inspektera det tilltänkta objektet. Camilla som är äldst var runt 7 år. Emelie och Martina var 6 år. Matilda var 5, och Annika 4 år.
De var så söta. När de kom hem var de djupt involverade i sina planer på hur de skulle möblera sitt hus. Vad de skulle ha för några djur. Vad djuren skulle heta, och var de skulle bo.
De var så engagerade i sitt projekt. Camilla planerade, och de andra höll andlöst med henne. De var så ivriga. Ville så gärna.
Jag kommer aldrig att glömma hur entusiastiska de var. Hur det formligen lyste om dem när de gjorde upp alla planer. Camilla var underbar i sin ledarroll. De andra höll med henne i allt.
Det var hårt för dem när de insåg att deras 7 kronor inte skulle räcka hela vägen fram. Att det fanns någon annan som hade fler kronor och som köpte gården utan att de små kunde göra något åt det.
De var uppriktigt ledsna. Det gjorde ont att se dem.
Idag är de vuxna alla fem. Alla har de egna boenden. De skrattar gott när de träffas, åt sina vilda planer som barn. En sak är de fortfarande rörande överens om. De hade otroligt roligt ihop!
Nu ska Thomas och jag ha lite ”altanhäng” i gräset framför husvagnen. En liten pratstund innan det är dags att börja med middagen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid