En fin gammal man

Solen fortsätter att skina. De flesta på jobbet har gått på semester, så där är ganska lugnt. Det är ganska tomt i fikarummet, och betydligt lägre sorl än vanligt.

Jag har börjat packa så smått. Bär hem lite privata saker efter hand.

Det har samlats en del efter sexton år på samma arbetsplats. Jag har kastat mycket de senaste veckorna, men det är mycket kvar som ska sorteras.

Ibland hittar jag något i något skrymsle, som får mig att stanna upp. Som får mig att sjunka ner i stolen, och försvinna bort en stund.

I dag hittade jag längst ner i en låda, ett foto på en man med ett glas öl i handen. I håret hade han en sommarkrans. Han var gammal, men log som en liten pojke. Han såg så lycklig ut på fotot.

Fotot berörde mig djupt. Den här mannen var en av de första brukare jag träffade när jag började på Funktionsstödsförvaltningen år 2002.

Vid vårt första möte hade han med hjälp av en släkting bakat en sockerkaka som han bjöd på till kaffet. Jag kommer ihåg att han strålade i kapp med solen, när jag i vida ordalag berömde sockerkakan. Han var så stolt.

Den här mannen spred så mycket positiv energi. Jag var alltid lika uppfylld av honom när jag lämnade honom och familjen han bodde hos.

Hans uppväxt hade varit präglad av skam, hårt arbete och ett antal svåra år på en institution. Han hade precis som många andra med en funktionsnedsättning i hans generation farit väldigt illa.

När han till slut fick flytta hem till sin släkting och dennes familj, fick han äntligen det liv han förtjänade. Familjen ställde upp på honom till hundra procent, och de gjorde allt för att han skulle få det bra. De såg till att han aldrig var ensam, och att han fick vara med på lite roliga aktiviteter ibland.

Under sina sista år fick han njuta av gemenskap och tillhörighet. Han fick trots sin höga ålder små uppgifter att utföra, och familjemedlemmarna fick honom att växa som människa. Det var fantastiskt att se.

Jag träffade den här mannen många gånger, och varje gång slogs jag av vilken energi han spred omkring sig. Det behövdes så lite för att han skulle stråla. Han älskade att fika, och allt som var gott.

Det är så skönt att tiderna har förändrats. Att alla människor idag har samma värde. Det är ingen som längre behöver fara illa på någon institution, och det finns idag inga barn som göms undan på vinden.

Den här mannen spred så mycket glädje och värme, bara genom att finnas till. Han gav så mycket till sin omgivning, och det var tufft för familjen när han till slut somnade in. Han lämnade efter sig ett stort tomrum, och jag vet att saknaden var stor.

Det är en person som jag alltid kommer att bära med mig. Han gav så mycket, och hans ständiga glädje var så smittande. Man kunde inte vara annat än glad i hans sällskap. Jag är så tacksam över att jag fick göra den bekantskapen. Den lärde mig mycket.

Ha en härlig kväll! / Ingrid