En fin dam

En tidig morgon i Björkenäs. Mörkret har gjort sitt intåg, och hösten kryper allt närmare. Jag har lite smålampor tända i fönstret, och tycker att det är mysigt. I köket puttrar kaffebryggaren, och det luktar redan himmelskt av kaffe i rummet. Elsa sover för en gångs skull uppe hos Thomas i sovrummet, så jag är ensam i min soffhörna.

Som liten var jag jag ganska fåfäng av mig, och ville gärna vara fin. Nu kunde jag inte alltid leva upp till detta, eftersom jag också älskade att vara ute och leka vilt. Men jag gjorde så gott jag kunde.  

När jag fick chansen gick jag gärna i svarta lackskor med rem, och jag älskade att ha klänning på mig.

Det hände att mamma rullade upp mitt hår med papiljotter, och att jag fick sitta i hennes stora ljusblå golvfön och blåsa det torrt. Då var lyckan stor. Jag kommer så väl ihåg hur fin jag kände mig när mamma kammade till mina lockar och sprejade håret styvt med hårspray, allt i enlighet med 60-talets hårmode.

Hemma i vår pyttelilla lägenhet på Galgamarken i vardagsrummet, hade vi en skänk där mamma förvarade handdukar och lakan. På skänken låg en välstruken broderad löpare, och på den stod en skål med frukt, fina matchande ljusstakar med ljus i, och några fotografier. Där stod också ett skrin, där mamma förvarade sin lön.

När som helst kan jag se det här lilla vardagsrummet framför mig. Jag blir alltid lika varm om hjärtat.

Ur den här skänken brukade jag som liten låna ett badlakan, som jag knöt om halsen. Som i ett trollslag förvandlades den omedelbart till en vacker sammetsmantel, med pälskant. I Kerstins och mitt lilla rum tillverkade jag en prinsesskrona, av ihopklistrade ritpapper som jag klippt till och målat gula. Ett snöre om halsen var nödvändigt för att hålla den på plats.

Så skred jag fram i vår lilla lägenhet, som i min fantasi  i en hast hade förvandlats till ett vackert palats. Jag hade den lilla näsan högt upp i vädret, och i min nåd lämnade jag befallningar till Kerstin som naturligtvis fick vara min tjänare. Det var nog inte helt enkelt att ha mig som storasyster…

Det har gått så många år sedan dess. Livet har passerat, och andra saker har blivit viktiga. Idag är jag inte speciellt fin av mig, utan mer bekväm i sköna kläder. De högklackade skorna som jag gick med i många år har jag bytt ut mot mer fotvänliga skor. Idag föredrar jag ett par sköna jeans framför en klänning, och jag drömmer inte längre om den där prinsen som skulle komma ridande på sin vita häst. 
Jag är så nöjd med min Thomas, och vårt ibland ganska kaotiska liv. Långt borta från flärd och glam.

Men ibland när jag blundar, kan jag återigen känna känslan hos den där lilla tjejen, iklädd badlakan och egenhändigt tillverkad prinsesskrona.

Känslan av att allt var möjligt, och att alla drömmar fanns inom räckhåll. 
Känslan av att livet var evigt, och möjligheterna oändliga.

Magiska barndom…

Nu kommer Thomas nerför trappan. Mitt kaffe är urdrucket, och Elsa släntrar gäspande in genom dörren. Det är dags att lämna minnenas kavalkad, och ta sig an en ny dag.


Ha en härlig kväll! / Ingrid