En fantastisk lösning

När Loffe och jag lämnade Ungskär bodde vi under några år i en sommarstuga utan varmvatten och dusch. Det var en härlig tid, och vi trivdes fantastiskt bra. Trots det valde vi att flytta när vi blev erbjudna att hyra ett nybyggt litet hus med alla moderniteter.

Mitt emot oss bodde en gammal klasskamrat till mig som heter Carina, och hennes man Peter. Vi umgicks flitigt alla fyra, och barnen hade roligt ihop. Det hade vi också.

Under de här åren läste jag till socionom i Lund. Det första året under utbildningen bodde jag inhyrd i ett rum under veckorna, medan min äldsta dotter Marie som då var tre år gammal fick stanna hemma med pappa, mormor och morfar. Det var tungt. Jag tyckte att jag missade så mycket av hennes utveckling, och jag saknade henne så otroligt.

Lund var en härlig studentstad. Jag hade mycket kontakt med mina studiekamrater på fritiden och vi hade så roligt ihop. Vi åkte till Köpenhamn, och vi satt hemma hos varandra och fikade. Vi pratade och vi skrattade. Ibland gick vi på studentjippon och jag lärde känna en massa nya härliga människor.

Det skingrade tankarna, men så fort jag var ensam igen kom de tillbaka. Jag kunde inte vänja mig vid att vara utan Marie och jag längtade hela tiden hem.
Jag har alltid varit väldigt öppen som person, och jag pratade mycket om det här. Jag tyckte det var så jobbigt, och jag mådde så dåligt av det.

Carina som var hemma med sina barn kom då med ett förslag. Om jag kunde tänka mig att pendla mellan Lund och Torhamn så kunde jag mot en liten ersättning lämna Marie hos henne på mornarna, och hämta henne på kvällen. Loffe som arbetade på Ungskär var mycket borta, vilket gjorde att han inte kunde lämna och hämta henne så ofta. Carinas förslag kändes som en skänk från ovan. Äntligen fanns det en möjlighet till en lösning inom räckhåll.

Så blev det.

Fortsättningsvis satte jag klockan på halv tre, för att få tid till att läsa och förbereda mig. Då hade jag två timmar på mig innan jag behövde ge mig iväg.
Vid halv fem bar jag sedan in min sovande lilla tjej insvept i en filt. På Carinas och Peters sköna soffa sov hon vidare.

Själv körde jag till Sölvesborg där en studiekompis hade kaffet färdigt. Efter en snabb kopp och en skön bensträckare körde vi sedan tillsammans vidare ner till Lund.

På kvällen var jag hemma runt sju, och kunde själv få natta Marie i hennes säng. Det betydde mycket för mig.
Med facit i hand tror jag inte att Marie for illa av det här. Hon var en sådan glad unge som liten. Hon var trygg hos Carina, och hon pratar idag så positivt om den tiden.

Det är otroligt hur mycket man orkar om man bara vill. Jag var ung och jag kände mig urstark. Jag har inget minne av att jag var trött, men det måste jag naturligtvis ha varit. Fortfarande när jag tänker tillbaka på det här så känns det som en fantastisk lösning. Jag fick sova hemma, och jag fick vara mer delaktig i Maries liv.

Det kostade massor i tid och pengar att köra mellan Lund och Karlskrona. Jag missade hela det glada studentlivet, men jag var så nöjd. Jag hade inget behov av något annat än att få komma hem.

Carina och jag umgicks flitigt under flera år. Idag har vi ingen kontakt. Det är kanske men jag kommer alltid att vara tacksam över att hon hjälpte mig de här åren. Det var guld värt, både för mig och Marie.

Ha en härlig kväll! / Ingrid