En fantastisk ö
Det är lördag morgon. Solen skiner, och göken har inte fattat att han nu borde ha gett upp. Han gal ihärdigt varje morgon.
Thomas sover djupt. Jag hör hans snarkningar ut i förtältet där jag sitter uppkurad i en stol med en filt om mig. Jag älskar den här stunden på morgonen. Den är min.
Snart ska jag gå upp en runda upp till mamma, och se om hon är ute i trädgården. Hon var tillsammans med Ruben nere vid husvagnen igår och pratade bort en stund. Det var mysigt. Hon såg pigg ut.
Igår var också Martin här och hjälpte Thomas att montera solcellspanelen. Det gick bra, även om de inte hann bli färdiga. De skulle fortsätta på söndag. Martin är duktig. Precis som Axel ställer han alltid upp när vi behöver hjälp. Vi har verkligen världens bäst svärsöner, Thomas och jag.
Martina och Martin skulle köra ut till Ungskär i går kväll. Jag tyckte att det blåste för mycket, men jag vet att Martina gärna ville åka dit. Hon såväl som jag är svag för denna vackra ö.
Ungskär har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag har så fina minnen därifrån. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha ett litet ställe därute. Men jag ändrar mig alltid. Jag är så rädd att min idylliska bild av ön i mitt minne skulle förändras. Det vill jag inte riskera. Det månar jag om.
Förra sommaren var vi ute och hälsade på de stora tjejernas pappa Loffe, och hans fina fru Pernilla. Vi hade en underbar dag. Vi åt grillat, och gick runt på ön. Minnena flödade, och mer än en gång steg tårarna i ögonen. Jag träffade en del gamla känningar, och den gamla atmosfären var fortfarande påtaglig.
Det är något alldeles speciellt med denna ö. Det känns som att all stress rinner av en när man kommer ut dit, och jag lämnar den alltid med ett visst motstånd. Det är märkligt.
Det har gått många år sedan jag var en självklar del av Ungskär. Tiderna har förändrats. Väldigt många som fanns med då, är idag borta. Det känns lite vemodigt. De tillhörde den här ön, och de gjorde den speciell.
Men det är så det är. Tiden har sin gång.
Men minnet är fantastiskt. I det kan vi återuppleva de här fina stunderna. Vi har våra nära med oss, och i minnet förblir de levande.
Det är en gåva värd att måna om.
Nu ska jag gå en runda upp till mamma. Ta en kopp kaffe och bara njuta av hennes sällskap en stund.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Thomas sover djupt. Jag hör hans snarkningar ut i förtältet där jag sitter uppkurad i en stol med en filt om mig. Jag älskar den här stunden på morgonen. Den är min.
Snart ska jag gå upp en runda upp till mamma, och se om hon är ute i trädgården. Hon var tillsammans med Ruben nere vid husvagnen igår och pratade bort en stund. Det var mysigt. Hon såg pigg ut.
Igår var också Martin här och hjälpte Thomas att montera solcellspanelen. Det gick bra, även om de inte hann bli färdiga. De skulle fortsätta på söndag. Martin är duktig. Precis som Axel ställer han alltid upp när vi behöver hjälp. Vi har verkligen världens bäst svärsöner, Thomas och jag.
Martina och Martin skulle köra ut till Ungskär i går kväll. Jag tyckte att det blåste för mycket, men jag vet att Martina gärna ville åka dit. Hon såväl som jag är svag för denna vackra ö.
Ungskär har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag har så fina minnen därifrån. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha ett litet ställe därute. Men jag ändrar mig alltid. Jag är så rädd att min idylliska bild av ön i mitt minne skulle förändras. Det vill jag inte riskera. Det månar jag om.
Förra sommaren var vi ute och hälsade på de stora tjejernas pappa Loffe, och hans fina fru Pernilla. Vi hade en underbar dag. Vi åt grillat, och gick runt på ön. Minnena flödade, och mer än en gång steg tårarna i ögonen. Jag träffade en del gamla känningar, och den gamla atmosfären var fortfarande påtaglig.
Det är något alldeles speciellt med denna ö. Det känns som att all stress rinner av en när man kommer ut dit, och jag lämnar den alltid med ett visst motstånd. Det är märkligt.
Det har gått många år sedan jag var en självklar del av Ungskär. Tiderna har förändrats. Väldigt många som fanns med då, är idag borta. Det känns lite vemodigt. De tillhörde den här ön, och de gjorde den speciell.
Men det är så det är. Tiden har sin gång.
Men minnet är fantastiskt. I det kan vi återuppleva de här fina stunderna. Vi har våra nära med oss, och i minnet förblir de levande.
Det är en gåva värd att måna om.
Nu ska jag gå en runda upp till mamma. Ta en kopp kaffe och bara njuta av hennes sällskap en stund.
Ha en härlig dag! / Ingrid