En förlovning som kom av sig

Måndag igen. Veckorna går fort. Våren rusar på och snart är sommaren här. Jag älskar sommaren. Jag älskar värmen, och jag älskar de ljumma vindarna från havet. 

Sommaren 1982 var en varm sommar. Jag väntade mitt första barn, och vi bodde i en liten lägenhet som var inrymd i ett magasin på Ungskär. Det var en härlig tid.  

På morgnarna vaknade jag upp av dunket från fiskebåtarna som kom i land. Jag kunde höra hur fiskarena ropade mellan båtarna, och på tonfallet kunde jag nästan ana om fångsten hade varit god.  

Eftersom jag var gravid hade Loffe och jag bestämt oss för att vi skulle förlova oss. Jag ville absolut ha en ring på fingret när jag kom in på förlossningen. Jag var så ung, och jag var övertygad om att ringen skulle göra mig mer vuxen.  

Jag kommer ihåg hur spännande det var när vi åkte in till Karlskrona och beställde våra ringar. Vi valde länge, och fastnade till slut för en guldring med lite mönster i. Jag tyckte att den var så fin. Jag var så nöjd. 

I min värld och i mina drömmar, förlovade man sig vid ett alldeles speciellt tillfälle. Det skulle vara romantiskt, och det skulle bli ett minne för livet. Jag har alltid varit en känslomänniska, och det här kändes viktigt.  

Så vi bestämde att jag skulle följa med ut och dra ålagarnen den här speciella morgonen. Mitt ute på fjärden skulle vi sedan förlova oss innan vi åkte hem igen. Det tyckte jag lät tillräckligt romantiskt, och i min smak. Jag hade inte en aning om vad jag gav mig in på.  

Sagt och gjort. I gryningen ringde klockan. Då vräkte regnet ner utanför fönstret.  

Vi gav oss av ner till hamnen. Det blåste, och det var inte ett dugg mysigt. Vi var dyblöta innan vi ens kom ner till den lilla öppna båten som Loffe använde till det här ändamålet.  

Han styrde ut ur hamnen, och jag satt där bak i aktern.  

Jag kommer ihåg hur kallt det var. Jag var genomblöt och jag frös.  

Så började Loffe dra upp sina garn. Ålarna krälade nu i botten på båten, och ringlade sig runt mina fötter. Jag kände hur paniken steg. Det var inte så här jag hade tänkt mig denna för mig så viktiga stund.  

Där satt jag, livrädd för ålarna som krälade längs mina fötter. Jag var genomblöt, och jag frös så jag jag skakade. Det fanns inte en gnutta romantik på den färden.  

Inte blev det någon förlovning på fjärden heller. Loffe fick ta oss iland, och jag drog en lättnadens suck när jag återigen hade fast mark under fötterna.  

När vi hade torkat av oss och bytt om, så bytte vi ringarna stående i köket, medan kaffet rann ner i bryggaren. Inte mycket till romantik. 

Det är ett roligt minne. Jag kan fortfarande skratta åt mina rosenröda drömmar som så fullständigt gick i stöpet den där regniga kalla sommardagen 1982.  

Men jag fick min ring. Den satt på fingret när Marie föddes i slutet av det året. Det var huvudsaken.  

Loffe och jag gifte oss några år senare, men 1993 gick vi skilda vägar. Vi är fortfarande goda vänner, och jag tycker mycket om hans nya fru Pernilla. Hon har hjälpt mig en del med foton och råd till den här bloggen.  

Ha en härlig kväll! /Ingrid