En bruten is
Denise och hennes lag i fotboll, vann matchen mot Räppe i söndags med 6 mål mot 1. Det är spännande nu.
I dag missar hon matchen mot Växjö DFF. Det är föräldramöte i Nybro, och eleverna ska vara med. Eleverna i nian ska åka till Polen om några veckor och besöka ett koncentrationsläger, och vi ska få lite information.
I dag blev målaren färdig med sitt arbete på gården. Huset blev så fint. Mamma är så nöjd, och jag tror att hon tycker att det är skönt att det är färdigt. Även om målaren är trevlig och duktig på alla sätt, så är det lite tröttande för henne att ha främmat folk i fikat.
Jag kommer ihåg när Martina var liten. Vi hade en hantverkare hemma som var djupt religiös. Han var inte så pratsam, och väldigt respektingivande. Han var tystlåten, och jag förstod snart att han helst arbetade ostört. Det var inte helt enkelt. Martina som var runt två och ett halvt år, pratade på. Matilda var ett år gammal, och Marie runt nio.
Jag kände mig alltid lite osäker när Bengt som hantverkaren hette kom. Jag försökte ha koll på barnen så att de inte skulle störa honom, men det var inte helt enkelt.
En morgon när Bengt kom, rusade Martina ut i hallen och mötte honom. ”Hej Benka lenka”, skrek hon, och jag trodde att jag skulle dö. Jag skämdes så fruktansvärt. Inte en chans hade jag att stoppa henne.
Döm om min förvåning, när Bengt började skratta. Han böjde sig ner och pratade med Martina, och han såg glad ut.
Från den dagen var Martina och han kompisar. Hon blev hans absoluta favorit, och plötsligt hade han hur mycket som helst att prata med henne om. Det var otippat, men väldigt roligt.
Ibland har jag en massa förutfattade meningar om människor. Bengt var ett sådant exempel. Jag hade satt honom i ett fack, och jag hade bestämt mig för vem han var. Jag hade helt fel.
När Martina väl hade brutit isen var han hur trevlig och glad som helst. En härlig kille. Han hjälpte oss ytterligare några gånger under några år, innan han sorgligt nog slutade sitt arbete.
Martina kom att förbli hans favorit, och vi har skrattat många gånger över hur hon döpte om honom där i hallen. Martina var för liten för att själv komma ihåg det, men hon har fått det återberättat för sig så många gånger.
Ibland händer det saker som vi inte har räknat med. Ibland träffar vi människor som ger sken av att vara helt annorlunda mot vad de är, och ibland behövs det bara en liten Martina för att locka fram den rätta personen.
Ha en härlig dag! / Ingrid
I dag missar hon matchen mot Växjö DFF. Det är föräldramöte i Nybro, och eleverna ska vara med. Eleverna i nian ska åka till Polen om några veckor och besöka ett koncentrationsläger, och vi ska få lite information.
I dag blev målaren färdig med sitt arbete på gården. Huset blev så fint. Mamma är så nöjd, och jag tror att hon tycker att det är skönt att det är färdigt. Även om målaren är trevlig och duktig på alla sätt, så är det lite tröttande för henne att ha främmat folk i fikat.
Jag kommer ihåg när Martina var liten. Vi hade en hantverkare hemma som var djupt religiös. Han var inte så pratsam, och väldigt respektingivande. Han var tystlåten, och jag förstod snart att han helst arbetade ostört. Det var inte helt enkelt. Martina som var runt två och ett halvt år, pratade på. Matilda var ett år gammal, och Marie runt nio.
Jag kände mig alltid lite osäker när Bengt som hantverkaren hette kom. Jag försökte ha koll på barnen så att de inte skulle störa honom, men det var inte helt enkelt.
En morgon när Bengt kom, rusade Martina ut i hallen och mötte honom. ”Hej Benka lenka”, skrek hon, och jag trodde att jag skulle dö. Jag skämdes så fruktansvärt. Inte en chans hade jag att stoppa henne.
Döm om min förvåning, när Bengt började skratta. Han böjde sig ner och pratade med Martina, och han såg glad ut.
Från den dagen var Martina och han kompisar. Hon blev hans absoluta favorit, och plötsligt hade han hur mycket som helst att prata med henne om. Det var otippat, men väldigt roligt.
Ibland har jag en massa förutfattade meningar om människor. Bengt var ett sådant exempel. Jag hade satt honom i ett fack, och jag hade bestämt mig för vem han var. Jag hade helt fel.
När Martina väl hade brutit isen var han hur trevlig och glad som helst. En härlig kille. Han hjälpte oss ytterligare några gånger under några år, innan han sorgligt nog slutade sitt arbete.
Martina kom att förbli hans favorit, och vi har skrattat många gånger över hur hon döpte om honom där i hallen. Martina var för liten för att själv komma ihåg det, men hon har fått det återberättat för sig så många gånger.
Ibland händer det saker som vi inte har räknat med. Ibland träffar vi människor som ger sken av att vara helt annorlunda mot vad de är, och ibland behövs det bara en liten Martina för att locka fram den rätta personen.
Ha en härlig dag! / Ingrid