En barndomsvän
Det är så viktigt med vänner. Jag har många vänner som betyder mycket för mig. Och så har jag Paola. Paola, som har funnits med under nästan hela mitt liv.
När vi var barn, bodde vi bara ett par kilometer ifrån varandra. Vi hade en lada som låg ungefär mittemellan våra hus, och dit traskade vi från varsitt håll när vi skulle träffas. Det fanns inget annat fortskaffningsmedel på den tiden. Våra föräldrar skulle aldrig drömma om att skjutsa oss.
Vi var så coola Paola och jag. Vi hade varsin täckjacka, med mönstrade muddar. Jag kommer ihåg att min täckjacka var svart, och att de svarta muddarna hade knallgula väl synliga stjärnor.
Till det hade vi V- jeans, och kängor av märket Trump. Jeansen var noga nerstoppade till hälften, bak i våra kängor.
Till den här utstyrseln tillhörde också en virkad schal, och i mitt fall, min fars mossgröna gubbkeps.
Paola lärde mig att virka. Virkningen hade vi alltid med oss, där vi gick mellan husen. Jag vet inte riktigt hur vi lyckades, för dessutom hade vi en tidsenlig bandspelare på armen, på vilken vi spelade hög musik.
Paolas mamma Majsan, var en viktig person i mitt liv. Hon var alltid engagerad i oss tjejer. Hon ställde alltid upp för Paola och mig. Majsan var varm och generös, och jag är så glad att jag fick ha henne i mitt liv. Hon var som en extramamma för mig i många år, precis som jag vet att min mamma var för Paola.
Majsan är borta nu. Jag tänker på henne ibland. Finaste Majsan.
När vi blev lite äldre, började vi gå ner till Lanternan och hänga. Vi dansade och vi skrattade.
Lanternan var en liten festplats, som fanns i anslutning till Björkenäs camping.
Vi hade så roligt ihop. Vi skrattade så mycket. Vi delade det mesta, och vi blev med åren nästan som syskon.
Otaliga gånger har vi suttit på köksgolvet hemma hos någon av oss och ventilerat våra problem, medan våra barn har lekt längs fötterna på oss.
Paola är klok. Hon har gett mig många goda råd under årens lopp. Ibland när det har behövts har hon satt ner foten, och hon har aldrig varit rädd för att säga vad hon tycker.
Även om vi inte träffas så ofta idag, så vet jag alltid var hon finns. Jag är helt säker på, att det alltid finns en plats för mig på hennes köksgolv. Inget problem är för stort för att lyfta med Paola, och jag är så glad över att hon alltid finns och har funnits i mitt liv.
Gissa om jag blev överraskad när hon kom ner till paradiset tillsammans med sin nya man, på Felicias student. Jag blev så otroligt glad. Vi pratade det vi hann med, och vi bestämde nästan direkt att hon och hennes Lennart skulle komma ner till oss i sommar. Det känns så gott.
Vi har inte träffats så mycket under de senaste åren. Det är så ibland. Vardagen tar över, och tiden räcker inte riktigt till. Men det gör ingenting. Vår vänskap överlever det mesta.
Vänner som Paola måste man vara rädd om.
Ha en härlig kväll! /Ingrid
När vi var barn, bodde vi bara ett par kilometer ifrån varandra. Vi hade en lada som låg ungefär mittemellan våra hus, och dit traskade vi från varsitt håll när vi skulle träffas. Det fanns inget annat fortskaffningsmedel på den tiden. Våra föräldrar skulle aldrig drömma om att skjutsa oss.
Vi var så coola Paola och jag. Vi hade varsin täckjacka, med mönstrade muddar. Jag kommer ihåg att min täckjacka var svart, och att de svarta muddarna hade knallgula väl synliga stjärnor.
Till det hade vi V- jeans, och kängor av märket Trump. Jeansen var noga nerstoppade till hälften, bak i våra kängor.
Till den här utstyrseln tillhörde också en virkad schal, och i mitt fall, min fars mossgröna gubbkeps.
Paola lärde mig att virka. Virkningen hade vi alltid med oss, där vi gick mellan husen. Jag vet inte riktigt hur vi lyckades, för dessutom hade vi en tidsenlig bandspelare på armen, på vilken vi spelade hög musik.
Paolas mamma Majsan, var en viktig person i mitt liv. Hon var alltid engagerad i oss tjejer. Hon ställde alltid upp för Paola och mig. Majsan var varm och generös, och jag är så glad att jag fick ha henne i mitt liv. Hon var som en extramamma för mig i många år, precis som jag vet att min mamma var för Paola.
Majsan är borta nu. Jag tänker på henne ibland. Finaste Majsan.
När vi blev lite äldre, började vi gå ner till Lanternan och hänga. Vi dansade och vi skrattade.
Lanternan var en liten festplats, som fanns i anslutning till Björkenäs camping.
Vi hade så roligt ihop. Vi skrattade så mycket. Vi delade det mesta, och vi blev med åren nästan som syskon.
Otaliga gånger har vi suttit på köksgolvet hemma hos någon av oss och ventilerat våra problem, medan våra barn har lekt längs fötterna på oss.
Paola är klok. Hon har gett mig många goda råd under årens lopp. Ibland när det har behövts har hon satt ner foten, och hon har aldrig varit rädd för att säga vad hon tycker.
Även om vi inte träffas så ofta idag, så vet jag alltid var hon finns. Jag är helt säker på, att det alltid finns en plats för mig på hennes köksgolv. Inget problem är för stort för att lyfta med Paola, och jag är så glad över att hon alltid finns och har funnits i mitt liv.
Gissa om jag blev överraskad när hon kom ner till paradiset tillsammans med sin nya man, på Felicias student. Jag blev så otroligt glad. Vi pratade det vi hann med, och vi bestämde nästan direkt att hon och hennes Lennart skulle komma ner till oss i sommar. Det känns så gott.
Vi har inte träffats så mycket under de senaste åren. Det är så ibland. Vardagen tar över, och tiden räcker inte riktigt till. Men det gör ingenting. Vår vänskap överlever det mesta.
Vänner som Paola måste man vara rädd om.
Ha en härlig kväll! /Ingrid