En bal på Marinmuseet
Det är torsdag morgon. Vädret är hyfsat och jag hoppas att det håller sig så hela dagen.
Det är mycket nu. Felicia fyllde år igår, och vi hade en mysig dag. Först var vi ute hos mamma och fikade, och på kvällen var vi ute och åt.
I månader har det diskuterats klänningar, bilar och bordsplaceringar. Klänningen är provad med täta mellanrum, och förra veckan kom äntligen de perfekta skorna på posten efter en nervös väntan.
Jag kan inte annat än att minnas min egen studenttid. Förväntningarna, och drömmarna om allt som livet självklart skulle föra med sig.
När proven var slut och betygen var satta hängde vi nere på det gamla Domusfiket i Karlskrona, där det idag ligger en sushibar.
Vi njöt av att äntligen få känna oss fria, utan att plugget hängde över oss.
Den obligatoriska fikan på Domus bestod för min del alltid av en kopp te, och en chokladboll. Den kombinationen gillar jag än idag, och den väcker alltid upp mina minnen från den här tiden.
I hörnan på fiket stod ett piano uppställt, och ofta satt min granne Preben där och spelade för gästerna. Han var väldigt duktig och underhållande.
Så där satt vi och funderade på framtiden. På vad vi skulle göra efter skolan, och vilka utbildningar vi eventuellt skulle söka till. Det fanns stundtals en liten ton av oro i luften, men oftast överskuggades den av en enorm frihetskänsla.
Jag vet att det är på samma sätt för Denise idag. Hon är överlycklig över att se slutet på alla år i skolan, men funderar en del över framtiden. Vad vill hon göra? Hur ska hon veta? Hur ska det bli?
Men Denise har tid på sig. Till hösten rycker hon in i lumpen, och har därmed ytterligare en tidsfrist innan hon behöver bestämma sig.
Det är många år sedan jag satt där på Domusbaren och planerade för mitt kommande yrkesliv. Jag skulle arbeta i ofantligt många år, och livet var oändligt.
Idag har jag inte så många år kvar att arbeta. Jag är mycket äldre, och lite klokare. Jag har insett att livet är begränsat och inte självklart för alla.
Därför är det så roligt att få följa Denise på denna resa. Att få inblick i hennes tankar och funderingar, och att än en gång med ett leende få minnas min egen ungdom.
Nu hör jag Thomas i trappan. Det är tid för mig att lägga ner datorn. Fixa lite frukost, och göra mig redo att åka till jobbet. Det är dags att ta tag i dagen!
Fotot är på Denise, och taget när hon slutar tredje klass i Torhamns skola.
Ha en härlig kväll!/Ingrid
Det är mycket nu. Felicia fyllde år igår, och vi hade en mysig dag. Först var vi ute hos mamma och fikade, och på kvällen var vi ute och åt.
Idag är det ytterligare en stor dag. Det är dags för Denises studentbal. Ikväll ska hon gå på röda mattan tillsammans med pojkvännen Melker, och jag vet hur stort det här är för henne.
I månader har det diskuterats klänningar, bilar och bordsplaceringar. Klänningen är provad med täta mellanrum, och förra veckan kom äntligen de perfekta skorna på posten efter en nervös väntan.
Jag kan inte annat än att minnas min egen studenttid. Förväntningarna, och drömmarna om allt som livet självklart skulle föra med sig.
När proven var slut och betygen var satta hängde vi nere på det gamla Domusfiket i Karlskrona, där det idag ligger en sushibar.
Vi njöt av att äntligen få känna oss fria, utan att plugget hängde över oss.
Den obligatoriska fikan på Domus bestod för min del alltid av en kopp te, och en chokladboll. Den kombinationen gillar jag än idag, och den väcker alltid upp mina minnen från den här tiden.
I hörnan på fiket stod ett piano uppställt, och ofta satt min granne Preben där och spelade för gästerna. Han var väldigt duktig och underhållande.
Så där satt vi och funderade på framtiden. På vad vi skulle göra efter skolan, och vilka utbildningar vi eventuellt skulle söka till. Det fanns stundtals en liten ton av oro i luften, men oftast överskuggades den av en enorm frihetskänsla.
Jag vet att det är på samma sätt för Denise idag. Hon är överlycklig över att se slutet på alla år i skolan, men funderar en del över framtiden. Vad vill hon göra? Hur ska hon veta? Hur ska det bli?
Men Denise har tid på sig. Till hösten rycker hon in i lumpen, och har därmed ytterligare en tidsfrist innan hon behöver bestämma sig.
Det är många år sedan jag satt där på Domusbaren och planerade för mitt kommande yrkesliv. Jag skulle arbeta i ofantligt många år, och livet var oändligt.
Idag har jag inte så många år kvar att arbeta. Jag är mycket äldre, och lite klokare. Jag har insett att livet är begränsat och inte självklart för alla.
Därför är det så roligt att få följa Denise på denna resa. Att få inblick i hennes tankar och funderingar, och att än en gång med ett leende få minnas min egen ungdom.
Nu hör jag Thomas i trappan. Det är tid för mig att lägga ner datorn. Fixa lite frukost, och göra mig redo att åka till jobbet. Det är dags att ta tag i dagen!
Fotot är på Denise, och taget när hon slutar tredje klass i Torhamns skola.
Ha en härlig kväll!/Ingrid