En audition som kom av sig

I går var Felicia och jag i Göteborg. Felicia skulle gå på en audition. Ett jobb utomlands som showartist hägrade. Jag skulle följa med som moraliskt stöd. Ett hispigt sådant.

Vi kom iväg som vi planerat, även om jag höll på att glömma Felicia på uppfarten.

Vi körde vidare till Konsum i Emmaboda, där Felicia skulle hämta sin Ipad. Den hade hon glömt i Stockholm förra gången hon var där. Tur att hon har snälla kompisar, som ser till att hon får tillbaka allt hon strör omkring sig.

Själv körde jag vidare bort till tågstationen för att släppa av Denise som skulle ta tåget till skolan, och vända bilen.

Jag vände bilen och körde tillbaka. Denise skrek högt. Henne hade jag glömt att släppa av.

Så rörigt det blev där i början, men till slut var vi på väg. Resan gick bra. I god tid parkerade vi utanför platsen där den hette efterlängtade audition skulle äga rum.

Vi var först på plats på balettakademin i Göteborg. Runt omkring oss i cafeterian satt elever och sjöng på olika stycken. Det lät fantastiskt bra. Felicia skruvade lite på sig. Hon var nervös.

Så började de sökande till den här audition att dyka upp. Världsvana, självsäkra musikartister. Vissa kom i taxi, andra i fina bilar. Vår gamla Volvo kändes lite malplacerad på parkeringen.

Alla kände de varandra sedan tidigare, från olika jobb och event.

Där stod min Felicia i sin sommarklänning från H&M. Hon kände sig som en idiot.

Inne i lokalen, ställde de sökande upp sig på kö. De skulle börja med dans. Högklackade skor var ett krav för tjejerna. Felicia hade med sig ett par klumpiga guldskor med höga tjocka klackar. De andra tjejerna hade alla svarta nätta skor med stilettklackar.

Felicia har aldrig dansat. Det var inget hon hade funderat på när hon sökte, men nu slog det henne med full kraft. I samma veva fick hon syn på en filmkamera, och insåg med fasa att allt skulle spelas in för en senare bedömning.

Då fick hon nog. Med bestämda steg lämnade hon lokalen och kom ut till mig som satt och väntade i cafeterian.

”Nu åker vi härifrån! Det här var ingenting för mig!” Hela hennes uppsyn gjorde klart för mig att det var ingen idé att protestera.

Så vi lämnade balettakademin efter en kvart. Det hade tagit oss fyra timmar i bil att komma dit.

Vi skrattade gott i bilen. Felicia drev hejdlöst med sig själv och sina klumpiga guldskor, kontra de andra sökande.

”Och dessutom skulle de spela in förnedringen. Aldrig i livet! ” Hon fortsatte skämtsamt: ”Tänk om jag mot all förmodan någon gång skulle bli känd och media skulle få tag i den filmen!”

Jag vred mig av skratt. Hon är härlig den ungen. Det vilar inga ledsamheter över henne. Istället för att bli ledsen, gjorde hon en rolig sak av det.

Jag frågade henne om jag fick skriva om det här, och det bjöd hon gärna på. En äkta kaosare.

Glada i hågen körde vi istället ner till Ullared. Där hade vi en fantastisk eftermiddag. Vi hittade en studentklänning till Felicia, och en fågelbogunga till paradiset.

När vi satt och åt på Burger King förklarade Felicia för mig att jag inte var någon äkta bloggare. För att vara det var man tvungen att lägga ut allt man åt, och det tyckte hon att jag var sämst på. Jag lovar att jobba på det!

Ha en härlig kväll! / Ingrid