En anställningsintervju att minnas
Ännu en härlig dag. Tvätten doftar så rent när jag tar in den från linan. Det har svalkat lite. Det är skönt. I eftermiddag har jag suttit på altanen med en bok som var fantastiskt bra. Den var svår att släppa.
Jag borde ha städat lite. Jag borde ha packat inför helgen i Björkenäs, och kanske borde jag ha förberett lite till middagen. I alla fall funderat ut vad vi ska äta.
Det spelar ingen roll. Städningen springer inte ifrån mig. Packningen fixar jag med glädje i morgon eftermiddag, och vi lär inte svälta ihjäl. Jag kommer på något.
För ett tag sedan hittade jag på nätet en annons, om ett jobb som såg riktigt spännande ut. Det var på omsorgsförvaltningen i Kalmar. En nyinrättad tjänst som kurator.
Jag skickade in en ansökan. De hörde av sig, och i måndags kl. 14:15 skulle jag komma på en intervju. Vi skulle träffas i omsorgsförvaltningens lokaler, med ingång från Lars Kagg-skolan.
Jag hade planerat allt så noga. Jag hade bestämt mig för att göra ett lugnt och sansat intryck. Framför mig såg jag mig själv som en sval och balanserad kvinna, som glänste med svaren på alla frågor. Min kompetens skulle riktigt lysa om mig, och jag skulle självklart få jobbet. Det blev inte riktigt så.
Jag hade valt en sommarklänning med omsorg. Jag hade plattat håret på lunchen och i väskan låg en borste för sista touchen, innan min entré. Ingen kan säga annat än att jag var förberedd.
I god tid gav jag mig iväg från Karlskrona. Ovanför Bergkvara pågick det ett vägarbete, och E22:an var omdirigerad. Det gjorde att jag förlorade lite tid, men jag parkerade ändå bilen utanför Lars Kagg- skolan en kvart före utsatt tid.
Solen sken. Det var en härlig eftermiddag.
Jag började gå runt det stora skolområdet för att hitta ingången. Efter en stund började jag bli stressad, och ökade på stegen. Det hjälpte inte. Jag hittade ingen ingång. Paniken växte, det var varmt, och svetten började rinna.
Jag provade att ringa den personalsekreterare som hade kontaktat mig. Hennes telefon var ställd på möte. Hon satt i ett rum och väntade på mig.
Nu var jag riktigt uppstressad. Hjärtat bankade och flåsande fortsatte jag runt området.
Några elever tittade konstigt på mig när jag stannade upp och frågade om vägen. De hänvisade mig till en lärare som stod och jobbade en bit bort.
”Snälla hjälp mig!” sa jag förtvivlat.”Var ligger Omsorgsförvaltningens lokaler?” Läraren tittade förvånat upp, och såg med all säkerhet paniken i hela min varelse. Klockan var nu kvart över två. Det var dags, och jag hade fortfarande inte en aning om vart jag skulle.
”Vad ska du göra där?” Han tittade på mig över glasögonen.
”Jag har sökt ett jobb, ska på intervju och hittar inte dit! Kan du hjälpa mig?”
Läraren svor till, och slängde ifrån sig den stora mätlinjalen. Han hivade åt mig att följa med. Han sprang bort mot en stor skåpbil, och jag kom efter så snabbt jag kunde.
”Hoppa in!” Ropade han, och jag klättrade upp i bilen.
Läraren rivstartade, och vi for iväg i en farlig fart. Över gångvägar och gräsmattor åkte vi runt skolan flera varv. Ingenstans hittade vi någon ingång.
Den hjälpsamma läraren som nu var lika uppstressad som jag, plockade upp sin telefon och ringde vaktmästaren som till slut kunde lotsa oss rätt. I samma stund ringde personalsekreteraren och undrade försiktigt var jag var.
Flämtande och genomsvettig kom jag nu instormande i rummet där intervjun skulle äga rum. Fem trevliga kvinnor studerade mig intresserat, med ett uns av förvåning i ansiktsdragen.
Vild i blicken och med håret i oordning, försökte jag med yviga gester förklara vad som hade hänt och varför jag var sen.
En av kvinnorna hämtade ett glas vatten och sa vänligt: ”Du ser ut att behöva det.”
Den svala perfekta kvinnan i min fantasi var väldigt långt borta.
Jag förstår inte varför just jag alltid hamnar i sådana här situationer. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Hur mycket jag än förbereder mig, eller hur mycket jag än vill. Det blir tokigt ändå.
Det är som mamma säger, jag är född till kaos.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag borde ha städat lite. Jag borde ha packat inför helgen i Björkenäs, och kanske borde jag ha förberett lite till middagen. I alla fall funderat ut vad vi ska äta.
Det spelar ingen roll. Städningen springer inte ifrån mig. Packningen fixar jag med glädje i morgon eftermiddag, och vi lär inte svälta ihjäl. Jag kommer på något.
För ett tag sedan hittade jag på nätet en annons, om ett jobb som såg riktigt spännande ut. Det var på omsorgsförvaltningen i Kalmar. En nyinrättad tjänst som kurator.
Jag skickade in en ansökan. De hörde av sig, och i måndags kl. 14:15 skulle jag komma på en intervju. Vi skulle träffas i omsorgsförvaltningens lokaler, med ingång från Lars Kagg-skolan.
Jag hade planerat allt så noga. Jag hade bestämt mig för att göra ett lugnt och sansat intryck. Framför mig såg jag mig själv som en sval och balanserad kvinna, som glänste med svaren på alla frågor. Min kompetens skulle riktigt lysa om mig, och jag skulle självklart få jobbet. Det blev inte riktigt så.
Jag hade valt en sommarklänning med omsorg. Jag hade plattat håret på lunchen och i väskan låg en borste för sista touchen, innan min entré. Ingen kan säga annat än att jag var förberedd.
I god tid gav jag mig iväg från Karlskrona. Ovanför Bergkvara pågick det ett vägarbete, och E22:an var omdirigerad. Det gjorde att jag förlorade lite tid, men jag parkerade ändå bilen utanför Lars Kagg- skolan en kvart före utsatt tid.
Solen sken. Det var en härlig eftermiddag.
Jag började gå runt det stora skolområdet för att hitta ingången. Efter en stund började jag bli stressad, och ökade på stegen. Det hjälpte inte. Jag hittade ingen ingång. Paniken växte, det var varmt, och svetten började rinna.
Jag provade att ringa den personalsekreterare som hade kontaktat mig. Hennes telefon var ställd på möte. Hon satt i ett rum och väntade på mig.
Nu var jag riktigt uppstressad. Hjärtat bankade och flåsande fortsatte jag runt området.
Några elever tittade konstigt på mig när jag stannade upp och frågade om vägen. De hänvisade mig till en lärare som stod och jobbade en bit bort.
”Snälla hjälp mig!” sa jag förtvivlat.”Var ligger Omsorgsförvaltningens lokaler?” Läraren tittade förvånat upp, och såg med all säkerhet paniken i hela min varelse. Klockan var nu kvart över två. Det var dags, och jag hade fortfarande inte en aning om vart jag skulle.
”Vad ska du göra där?” Han tittade på mig över glasögonen.
”Jag har sökt ett jobb, ska på intervju och hittar inte dit! Kan du hjälpa mig?”
Läraren svor till, och slängde ifrån sig den stora mätlinjalen. Han hivade åt mig att följa med. Han sprang bort mot en stor skåpbil, och jag kom efter så snabbt jag kunde.
”Hoppa in!” Ropade han, och jag klättrade upp i bilen.
Läraren rivstartade, och vi for iväg i en farlig fart. Över gångvägar och gräsmattor åkte vi runt skolan flera varv. Ingenstans hittade vi någon ingång.
Den hjälpsamma läraren som nu var lika uppstressad som jag, plockade upp sin telefon och ringde vaktmästaren som till slut kunde lotsa oss rätt. I samma stund ringde personalsekreteraren och undrade försiktigt var jag var.
Flämtande och genomsvettig kom jag nu instormande i rummet där intervjun skulle äga rum. Fem trevliga kvinnor studerade mig intresserat, med ett uns av förvåning i ansiktsdragen.
Vild i blicken och med håret i oordning, försökte jag med yviga gester förklara vad som hade hänt och varför jag var sen.
En av kvinnorna hämtade ett glas vatten och sa vänligt: ”Du ser ut att behöva det.”
Den svala perfekta kvinnan i min fantasi var väldigt långt borta.
Jag förstår inte varför just jag alltid hamnar i sådana här situationer. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Hur mycket jag än förbereder mig, eller hur mycket jag än vill. Det blir tokigt ändå.
Det är som mamma säger, jag är född till kaos.
Ha en härlig kväll! / Ingrid