En annan tid
När jag tänker tillbaka så inser jag hur mycket tiderna har förändrats sedan jag var barn. Jag vet inte när det hände eller hur det gick till, plötsligt var vi bara där.
När jag var liten fick jag lära mig att niga när jag hälsade. Jag kommer ihåg att jag till och med neg där jag stod på min lilla pall för att nå upp och prata i telefon.
När jag började i första klass neg jag varje morgon för min fröken.
Respekten för vuxna var självklar. På bussen lämnade jag alltid min plats för äldre personer. Jag skulle aldrig drömma om att säga emot min mamma, och på fester fick jag vänta på ”lillturen”.
Barnsamarit var ett yrke som fanns på sextiotalet. Barnsamariter var anställda för att passa sjuka barn i deras hem när föräldrarna arbetade. Som barn är man väldigt utsatt, och i alla yrkesgrupper finns det människor som har hamnat fel. Vi hade otur några gånger, och till slut fick Kerstin och jag klara oss själva.
Det fanns ingen möjlighet för mamma att stanna hemma från jobbet när vi var sjuka. Jag kommer ihåg att hon brukade läsa in sagor på band, som jag kunde lyssna på när hon var borta. Jag kommer också ihåg att det inte alls var samma sak som att ha henne nära.
Jag kan bara tänka mig hur det kändes för mamma att gå till jobbet och lämna en sjuk liten unge hemma. Det måste ha varit tufft.
Vid några tillfällen låg jag på sjukhus som liten. Då avrådde personalen mamma från att hälsa på. Det var lättast att hon höll sig undan, så slapp jag bli ledsen. Det är skönt att den tiden är förbi. Det finns många i min generation som fortfarande lever med sjukhusskräck.
Mycket av detta har blivit så mycket bättre. Man har idag rätt att vara hemma med sina barn när de är sjuka. Föräldrar slipper förlita sig på främmande människor. Man får vara med sitt barn på sjukhuset och samhället har en helt annan förståelse för barns behov. Det är skönt.
Allt var inte bättre förr.
Ha en härlig dag! / Ingrid
När jag var liten fick jag lära mig att niga när jag hälsade. Jag kommer ihåg att jag till och med neg där jag stod på min lilla pall för att nå upp och prata i telefon.
När jag började i första klass neg jag varje morgon för min fröken.
Respekten för vuxna var självklar. På bussen lämnade jag alltid min plats för äldre personer. Jag skulle aldrig drömma om att säga emot min mamma, och på fester fick jag vänta på ”lillturen”.
Barnsamarit var ett yrke som fanns på sextiotalet. Barnsamariter var anställda för att passa sjuka barn i deras hem när föräldrarna arbetade. Som barn är man väldigt utsatt, och i alla yrkesgrupper finns det människor som har hamnat fel. Vi hade otur några gånger, och till slut fick Kerstin och jag klara oss själva.
Det fanns ingen möjlighet för mamma att stanna hemma från jobbet när vi var sjuka. Jag kommer ihåg att hon brukade läsa in sagor på band, som jag kunde lyssna på när hon var borta. Jag kommer också ihåg att det inte alls var samma sak som att ha henne nära.
Jag kan bara tänka mig hur det kändes för mamma att gå till jobbet och lämna en sjuk liten unge hemma. Det måste ha varit tufft.
Vid några tillfällen låg jag på sjukhus som liten. Då avrådde personalen mamma från att hälsa på. Det var lättast att hon höll sig undan, så slapp jag bli ledsen. Det är skönt att den tiden är förbi. Det finns många i min generation som fortfarande lever med sjukhusskräck.
Mycket av detta har blivit så mycket bättre. Man har idag rätt att vara hemma med sina barn när de är sjuka. Föräldrar slipper förlita sig på främmande människor. Man får vara med sitt barn på sjukhuset och samhället har en helt annan förståelse för barns behov. Det är skönt.
Allt var inte bättre förr.
Ha en härlig dag! / Ingrid