En åtråvärd klänning
Ännu en sommardag. Solen skiner.
Det är mycket att stå i nu. Felicia fyller snart år, det ska bli bal, och studenten står för dörren.
Men än finns det tid.
Just nu sitter jag i skuggan under vårt äppelträd med min Ipad. Den svaga vinden fläktar skönt.
Det är fredag. Thomas är kock i köket. Eller rättare sagt, på altanen. Grillen är igång och det doftar underbart.
Han är duktig på det där. Idag vankas det grillad kyckling. Det är hans specialité.
När jag var liten, bodde vi några år på Galgamarken i Karlskrona. Mamma var ensamstående med mig och min syster. Det var inte så vanligt på den tiden.
Hon arbetade som undersköterska på sjukhuset, eller lasarettet som det då hette, i Karlskrona.
Jag minns så väl hennes ljusblå arbetsklänning som hängde nytvättad och välstruken på garderobsdörren i Kerstins och mitt rum. Jag brukade känna på den med handen. Den var lite grov i tyget, men slät och ljuvlig.
Som jag beundrade den där klänningen. Jag tyckte att den var så fin. Min absoluta målsättning var att jag en dag skulle bära en likadan. Tidigt bestämde jag mig för att en dag bli ”chef på mammas jobb”.
Mamma log åt det då, och jag ler åt det idag. Att jag alltid hade så höga planer.
Kerstin och jag tillbringade dagarna på det dagis som lasarettet på den tiden tillhandahöll för sina anställda. I alla fall jag. Kerstin var mest på rymmen. Dagispersonalen hade fullt upp.
Jag minns de här tidiga mornarna när vi gick från Galgamarken och bort till sjukhuset. Vårarna när ljuset kom. Hur jag höll mamma i handen. Kulvertarna under sjukhuset som var så spännande.
När vi gick hem på kvällarna passerade vi en korvkiosk. Kerstin som då inte var så gammal, var alltid lika sugen på korv.
Varje kväll var det samma procedur. Det började alltid med att hon snällt frågade om hon fick en korv, och det slutade alltid med att hon låg på marken framför korvkiosken och skrek av ilska.
Mamma och jag brukade låtsas att vi inte kände henne. I sakta mak fortsatte vi hemåt. Efter en stund kom hon efter, fortfarande arg som ett litet bi. Kerstin fick aldrig någon korv, men hon slutade aldrig att försöka. Skam den som ger sig.
Vi skrattar så gott åt det idag. Jag missar aldrig ett tillfälle att påminna Kerstin om det.
Så växte vi upp. Kerstin fick aldrig någon korv, och jag blev aldrig chef på mammas jobb. Jag fick heller aldrig bära den åtråvärda klänningen. Den var sedan länge ersatt av lättare arbetskläder när jag började min korta karriär inom vården.
Vi har så många roliga minnen ihop att se tillbaka på Kerstin och jag. Det är så häftigt att ha en syster att dela dem med.
Nu är maten färdig. Bordet på altanen är dukat, och jag kan bara gå och sätta mig. Det känns lyxigt. Jag är tillbaka i verkligheten igen, efter ännu en resa i barndomen.
Ha en härlig kväll! /Ingrid
Det är mycket att stå i nu. Felicia fyller snart år, det ska bli bal, och studenten står för dörren.
Men än finns det tid.
Just nu sitter jag i skuggan under vårt äppelträd med min Ipad. Den svaga vinden fläktar skönt.
Det är fredag. Thomas är kock i köket. Eller rättare sagt, på altanen. Grillen är igång och det doftar underbart.
Han är duktig på det där. Idag vankas det grillad kyckling. Det är hans specialité.
När jag var liten, bodde vi några år på Galgamarken i Karlskrona. Mamma var ensamstående med mig och min syster. Det var inte så vanligt på den tiden.
Hon arbetade som undersköterska på sjukhuset, eller lasarettet som det då hette, i Karlskrona.
Jag minns så väl hennes ljusblå arbetsklänning som hängde nytvättad och välstruken på garderobsdörren i Kerstins och mitt rum. Jag brukade känna på den med handen. Den var lite grov i tyget, men slät och ljuvlig.
Som jag beundrade den där klänningen. Jag tyckte att den var så fin. Min absoluta målsättning var att jag en dag skulle bära en likadan. Tidigt bestämde jag mig för att en dag bli ”chef på mammas jobb”.
Mamma log åt det då, och jag ler åt det idag. Att jag alltid hade så höga planer.
Kerstin och jag tillbringade dagarna på det dagis som lasarettet på den tiden tillhandahöll för sina anställda. I alla fall jag. Kerstin var mest på rymmen. Dagispersonalen hade fullt upp.
Jag minns de här tidiga mornarna när vi gick från Galgamarken och bort till sjukhuset. Vårarna när ljuset kom. Hur jag höll mamma i handen. Kulvertarna under sjukhuset som var så spännande.
När vi gick hem på kvällarna passerade vi en korvkiosk. Kerstin som då inte var så gammal, var alltid lika sugen på korv.
Varje kväll var det samma procedur. Det började alltid med att hon snällt frågade om hon fick en korv, och det slutade alltid med att hon låg på marken framför korvkiosken och skrek av ilska.
Mamma och jag brukade låtsas att vi inte kände henne. I sakta mak fortsatte vi hemåt. Efter en stund kom hon efter, fortfarande arg som ett litet bi. Kerstin fick aldrig någon korv, men hon slutade aldrig att försöka. Skam den som ger sig.
Vi skrattar så gott åt det idag. Jag missar aldrig ett tillfälle att påminna Kerstin om det.
Så växte vi upp. Kerstin fick aldrig någon korv, och jag blev aldrig chef på mammas jobb. Jag fick heller aldrig bära den åtråvärda klänningen. Den var sedan länge ersatt av lättare arbetskläder när jag började min korta karriär inom vården.
Vi har så många roliga minnen ihop att se tillbaka på Kerstin och jag. Det är så häftigt att ha en syster att dela dem med.
Nu är maten färdig. Bordet på altanen är dukat, och jag kan bara gå och sätta mig. Det känns lyxigt. Jag är tillbaka i verkligheten igen, efter ännu en resa i barndomen.
Ha en härlig kväll! /Ingrid