Drömmen om ett hus
Tidig lördagsmorgon. Veckorna flyger.
I söndags var vi och tittade på hus med Axel och Matihlda. Axels föräldrar som är väldigt trevliga, var också med.
Det första huset vi tittade på hade en stor och lummig trädgård. Det var fint invändigt, och som Matilda sa: ”Det har potential”.
Det andra huset vi tittade på var grannhuset till gården i Björkenäs. Det är ett fantastiskt läge. Utsikten över havet. Nära till vår husvagn, båtplats och bad.
Det huset är byggt 1917 på Utlängan i Karlskronas yttre skärgård. Någon gång på femtiotalet flyttades det till Björkenäs med hjälp av en pråm över vattnet. Det var inte helt ovanligt förr. Så är det med många hus på Torhamnslandet.
Ruth och Egon som ägde huset när jag var barn är båda borta. Egon gick bort för bara någon månad sedan.
Ruth var så snäll. Hon var dagligen ute på sin cykel, och hon pratade gärna bort en stund när hon fick tillfälle. Egon arbetade på en chokladfabrik. Han kom ofta in med choklad till oss. I grunden var han styckmästare, och han hjälpte oss alltid med styckningen av kött efter slakt på gården.
En julafton hade Kerstin och jag fått varsitt par nya jeans i morgonpresent. Snygga tuffa och superheta. Det var viktigt. Vi var båda så uppspelta över detta. Vi kunde knappt vänta tills vi fick visa upp dem i skolan.
När mamma bad oss gå ner med en julblomma till Rut och Egon, klädde vi upp oss i våra nya byxor och gav oss iväg. Vi pratade och skrattade. Vi var spända inför vad vi skulle få i julklapp och våra diskussioner var livliga.
Plötsligt halkade Kerstin på en osynlig isfläck. Hon for framstupa i backen, och rev sönder sina nya byxor på flera ställen. De nya dyra jeansen med röda sömmar.
Idag hade det inte varit någon katastrof. Nu är det modernt med trasor, men på den tiden var det helt omöjligt. Jeansen var utom all räddning.
Jag fick gå ner och lämna julblomman själv. Kerstin sprang hem. Trots att Egon alltid var så generös med godis, så hjälpte inte det den här gången. Jag tyckte så synd om min lillasyster. De trasiga jeansen var helt enkelt en katastrof.
Men de gick till historien. Vi pratar fortfarande om dem.
Nu ska Egon och Ruts hus säljas. Det känns konstigt. Fler och fler från min barndom försvinner, och folk byts ut i husen runt omkring. Jag känner inte längre alla i byn.
Men det är så det är. Tiden måste få ha sin gång. Generationerna växlar oavsett vad vi tycker.
Matilda och Axel har fått lite att fundera på. Det är ingen fara. De kommer att hitta sitt hus. Blir det inte något av dessa, så kommer det ett annat. Det är jag övertygad om.
Ha en härlig dag! / Ingrid
I söndags var vi och tittade på hus med Axel och Matihlda. Axels föräldrar som är väldigt trevliga, var också med.
Det första huset vi tittade på hade en stor och lummig trädgård. Det var fint invändigt, och som Matilda sa: ”Det har potential”.
Det andra huset vi tittade på var grannhuset till gården i Björkenäs. Det är ett fantastiskt läge. Utsikten över havet. Nära till vår husvagn, båtplats och bad.
Det huset är byggt 1917 på Utlängan i Karlskronas yttre skärgård. Någon gång på femtiotalet flyttades det till Björkenäs med hjälp av en pråm över vattnet. Det var inte helt ovanligt förr. Så är det med många hus på Torhamnslandet.
Ruth och Egon som ägde huset när jag var barn är båda borta. Egon gick bort för bara någon månad sedan.
Ruth var så snäll. Hon var dagligen ute på sin cykel, och hon pratade gärna bort en stund när hon fick tillfälle. Egon arbetade på en chokladfabrik. Han kom ofta in med choklad till oss. I grunden var han styckmästare, och han hjälpte oss alltid med styckningen av kött efter slakt på gården.
En julafton hade Kerstin och jag fått varsitt par nya jeans i morgonpresent. Snygga tuffa och superheta. Det var viktigt. Vi var båda så uppspelta över detta. Vi kunde knappt vänta tills vi fick visa upp dem i skolan.
När mamma bad oss gå ner med en julblomma till Rut och Egon, klädde vi upp oss i våra nya byxor och gav oss iväg. Vi pratade och skrattade. Vi var spända inför vad vi skulle få i julklapp och våra diskussioner var livliga.
Plötsligt halkade Kerstin på en osynlig isfläck. Hon for framstupa i backen, och rev sönder sina nya byxor på flera ställen. De nya dyra jeansen med röda sömmar.
Idag hade det inte varit någon katastrof. Nu är det modernt med trasor, men på den tiden var det helt omöjligt. Jeansen var utom all räddning.
Jag fick gå ner och lämna julblomman själv. Kerstin sprang hem. Trots att Egon alltid var så generös med godis, så hjälpte inte det den här gången. Jag tyckte så synd om min lillasyster. De trasiga jeansen var helt enkelt en katastrof.
Men de gick till historien. Vi pratar fortfarande om dem.
Nu ska Egon och Ruts hus säljas. Det känns konstigt. Fler och fler från min barndom försvinner, och folk byts ut i husen runt omkring. Jag känner inte längre alla i byn.
Men det är så det är. Tiden måste få ha sin gång. Generationerna växlar oavsett vad vi tycker.
Matilda och Axel har fått lite att fundera på. Det är ingen fara. De kommer att hitta sitt hus. Blir det inte något av dessa, så kommer det ett annat. Det är jag övertygad om.
Ha en härlig dag! / Ingrid