Drömmen om en adventskalender
Dagarna går. Hösten är här på allvar, och sommaren är definitivt över. Det är mörkt på morgonen när jag kör till jobbet, och det är mörkt när jag kommer hem.
Jag har kommit in i mitt nya jobb. Jag har hittat mina egna rutiner, och jag har lärt känna nya fantastiska kollegor. Jag älskar arbetet på avdelningen med patienterna, och jag känner mig uppskattad. Med andra ord. Jag trivs så bra!
Det är inte så längesedan jag skrev om sommaren. Nu har jag plockat fram adventskalendern som jag håller på att sy till yngsta barnbarnet, lille Karl. Det börjar bli bråttom. Jag vill ha den färdig till advent.
När jag var barn och gick på dagis på sjukhuset i Karlskrona, hade vi på väggen under december månad en stor adventskalender. På kalendern var broderat ett tåg, och små tomtar tittade ut genom fönsterna på vagnarna. Den var sydd med stora stygn på mörk väv, och den var inte så vacker. Det spelade ingen roll. Jag tyckte att den var helt fantastisk.
I var och en av de tjugofyra ringarna hängde ett litet inslaget paket. I en liten kruka hade fröken små lappar, och på varje lapp stod det ett av våra namn.
Under samlingen på eftermiddagen drog hon en lapp, och den lyckliga vinnaren fick hämta paketet som hängde under dagens datum. Det var stort.
Jag kommer ihåg hur spänd jag var inför varje dragning, och jag minns lyckan när det äntligen var min tur. Hur hjärtat slog av förväntan, när jag med ivriga steg gick fram och hämtade mitt lilla paket.
Jag kommer ihåg att jag hett önskade mig en adventskalender av mamma, men det var inte så vanligt på sextiotalet. Jag fick aldrig någon.
När Marie föddes var jag fast besluten om att hon skulle ha en kalender. En av mina bästa vänner Paola, lärde mig att brodera. Med liv och lust gick jag in för uppgiften, och den julen hängde min första adventskalender i vardagsrummet.
Det var en sådan lycka att se den hänga på väggen. Jag var så stolt över mig själv att jag fick till det. Jag kunde inte se mig mätt på den, och varje gång jag kom in i rummet ilade det till i magtrakten av lycka. Äntligen! Efter så många år.
Sedan dess har jag sytt kalendrar till alla mina barn, och varsin till barnbarnen. Det är fortfarande viktigt för mig att de alla ska ha en egen, och jag överlämnar paketinslagningen med varm hand till deras föräldrar. Det blir enklast så. ;)
Det är spännande hur vissa saker uppkommer, och hur en sådan liten sak kan bli så stor för en liten flicka. Så stort att det hänger med under resten av hennes liv.
Det här är inte lika stort för mina barn. De har alltid haft sina kalendrar på väggen runt juletid, och de vet inget annat om. Detsamma blir det för barnbarnen. Det gör ingenting.
Varje gång jag knyter mina kalendrar njuter jag hejdlöst. Jag känner mig så nöjd över att ha dem på väggen, och varje gång jag hänger upp dem blir jag fem år igen.
Då stannar jag upp i den där känslan av förväntan. Sluter ögonen och reser i tiden. Återigen förnimmer jag hur det kryper i kroppen av spänning, och jag ler åt den lilla flicka jag en gång var.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag har kommit in i mitt nya jobb. Jag har hittat mina egna rutiner, och jag har lärt känna nya fantastiska kollegor. Jag älskar arbetet på avdelningen med patienterna, och jag känner mig uppskattad. Med andra ord. Jag trivs så bra!
Det är inte så längesedan jag skrev om sommaren. Nu har jag plockat fram adventskalendern som jag håller på att sy till yngsta barnbarnet, lille Karl. Det börjar bli bråttom. Jag vill ha den färdig till advent.
När jag var barn och gick på dagis på sjukhuset i Karlskrona, hade vi på väggen under december månad en stor adventskalender. På kalendern var broderat ett tåg, och små tomtar tittade ut genom fönsterna på vagnarna. Den var sydd med stora stygn på mörk väv, och den var inte så vacker. Det spelade ingen roll. Jag tyckte att den var helt fantastisk.
I var och en av de tjugofyra ringarna hängde ett litet inslaget paket. I en liten kruka hade fröken små lappar, och på varje lapp stod det ett av våra namn.
Under samlingen på eftermiddagen drog hon en lapp, och den lyckliga vinnaren fick hämta paketet som hängde under dagens datum. Det var stort.
Jag kommer ihåg hur spänd jag var inför varje dragning, och jag minns lyckan när det äntligen var min tur. Hur hjärtat slog av förväntan, när jag med ivriga steg gick fram och hämtade mitt lilla paket.
Jag kommer ihåg att jag hett önskade mig en adventskalender av mamma, men det var inte så vanligt på sextiotalet. Jag fick aldrig någon.
När Marie föddes var jag fast besluten om att hon skulle ha en kalender. En av mina bästa vänner Paola, lärde mig att brodera. Med liv och lust gick jag in för uppgiften, och den julen hängde min första adventskalender i vardagsrummet.
Det var en sådan lycka att se den hänga på väggen. Jag var så stolt över mig själv att jag fick till det. Jag kunde inte se mig mätt på den, och varje gång jag kom in i rummet ilade det till i magtrakten av lycka. Äntligen! Efter så många år.
Sedan dess har jag sytt kalendrar till alla mina barn, och varsin till barnbarnen. Det är fortfarande viktigt för mig att de alla ska ha en egen, och jag överlämnar paketinslagningen med varm hand till deras föräldrar. Det blir enklast så. ;)
Det är spännande hur vissa saker uppkommer, och hur en sådan liten sak kan bli så stor för en liten flicka. Så stort att det hänger med under resten av hennes liv.
Det här är inte lika stort för mina barn. De har alltid haft sina kalendrar på väggen runt juletid, och de vet inget annat om. Detsamma blir det för barnbarnen. Det gör ingenting.
Varje gång jag knyter mina kalendrar njuter jag hejdlöst. Jag känner mig så nöjd över att ha dem på väggen, och varje gång jag hänger upp dem blir jag fem år igen.
Då stannar jag upp i den där känslan av förväntan. Sluter ögonen och reser i tiden. Återigen förnimmer jag hur det kryper i kroppen av spänning, och jag ler åt den lilla flicka jag en gång var.
Ha en härlig kväll! / Ingrid