Dråpligheter i Ullared
När jag skriver detta är det lördag förmiddag. Denise sover fortfarande, och Thomas är ute på gården. Det är lugnt och skönt.
I eftermiddag är vi bjudna på middag hos min bror och hans fru. Det ser jag fram emot.
Ni som brukar läsa det jag skriver, vet att min syster Kerstin har varit en stor del av min blogg. Vi delar många minnen, och vi har haft galet roligt ihop.
I torsdags var vi i Ullared. Jag var ledig från jobbet, och vid halv fem på morgonen plockade Kerstin upp mig här i Emmaboda.
Bilresan gick fort. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och vi skrattade mycket. Det är märkligt att vi trots att vi är så olika, alltid har så roligt ihop.
Vi stannade på Mc Donalds i Värnamo och åt frukost. I lagom tid till öppningen stod vi redo utanför Ge-Kå:s dörrar med varsin kundvagn.
Jag tycker att det är så roligt i Ullared. Jag rycks alltid med av den intensiva shoppingstämning som råder där, och jag handlar alltid mer än vad jag hade tänkt mig.
Kerstin och jag bestämde en tid när vi skulle träffas, och sedan gick vi åt skilda håll. Det är svårt att hålla ihop när det är så mycket folk överallt, och det här upplägget fungerar bra för oss.
Överst på min lista stod en jacka. Jag har gått upp alldeles för mycket i vikt, och i kombination med att kläderna i garderoben måste ha krympt, har jag ingenting att ta på mig. Så en jacka var ett måste.
Bland ytterkläderna hittade jag en snygg mörkblå täckjacka. Jag såg den direkt, och kände i hjärtat att det var den eller ingen. Jag letade upp den i lagom storlek, och hittade en spegel en bit bort. Det var fullt av folk runt omkring, men det gjorde mig ingenting.
Jag tog jackan från galgen, och råkade i min iver tappa galgen på golvet. Mödosamt böjde jag mig ner för att ta upp den.
Det var då det hände. Det som bara händer mig, och som absolut inte får hända. Det som gör att mitt liv alltid är lika kaotiskt, och som får mig att undra varför alltid just jag…
Ritsch sa det. Byxorna sprack över hela rumpan, och jag bara kände hur det fladdrade där bak. Mina vita trosor med blå blommor på fanns till allmän beskådan, och trots att jag drog i min korta tröja lyckades jag inte dölja någonting. Jag förbannade mig själv för att jag hade lämnat jackan i bilen.
Jag backade bort till en vägg, och tryckte upp mig tätt intill den. I vild panik ringde jag till stackars Kerstin, och snart såg jag henne komma nerlinkande från barnavdelningen i hundranittio, med sitt onda knä och sin kundvagn i högsta hugg. Hon trodde att något hemskt hade hänt, och oron stod som ett moln runt henne.
Jag kunde knappt berätta vad som hade hänt. Jag skrattade så att tårarna rann. När Kerstin hade situationen klar för sig, började hon också skratta.
Så där stod vi. Två damer i övre medelåldern som skrattade helt okontrollerat. Folk tittade konstigt på oss, och jag är så otroligt tacksam över att tv inte hade någon inspelning just den här dagen.
Som tur var hade Kerstin en hoodie över sin t-shirt, som hon tog av sig. Jag knöt den runt magen, och problemet var tillfälligt löst. Jag hittade ett par mjukisbyxor som jag köpte, och i bilen efter första rundan inne kunde jag byta om inför omgång nummer två.
Dagen gick fort. Den var fantastiskt rolig, och det är längesedan jag skrattade så mycket. Resan hem gick bra, och det var skönt att komma hem.
Nu ska jag ta tag i mitt liv igen. Jag har tvätt som ska hängas, och en maskin som ska laddas. Lite mat som ska förberedas, och i bästa fall en liten stund med mitt broderi.
Ha en härlig dag! / Ingrid
I eftermiddag är vi bjudna på middag hos min bror och hans fru. Det ser jag fram emot.
Ni som brukar läsa det jag skriver, vet att min syster Kerstin har varit en stor del av min blogg. Vi delar många minnen, och vi har haft galet roligt ihop.
I torsdags var vi i Ullared. Jag var ledig från jobbet, och vid halv fem på morgonen plockade Kerstin upp mig här i Emmaboda.
Bilresan gick fort. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och vi skrattade mycket. Det är märkligt att vi trots att vi är så olika, alltid har så roligt ihop.
Vi stannade på Mc Donalds i Värnamo och åt frukost. I lagom tid till öppningen stod vi redo utanför Ge-Kå:s dörrar med varsin kundvagn.
Jag tycker att det är så roligt i Ullared. Jag rycks alltid med av den intensiva shoppingstämning som råder där, och jag handlar alltid mer än vad jag hade tänkt mig.
Kerstin och jag bestämde en tid när vi skulle träffas, och sedan gick vi åt skilda håll. Det är svårt att hålla ihop när det är så mycket folk överallt, och det här upplägget fungerar bra för oss.
Överst på min lista stod en jacka. Jag har gått upp alldeles för mycket i vikt, och i kombination med att kläderna i garderoben måste ha krympt, har jag ingenting att ta på mig. Så en jacka var ett måste.
Bland ytterkläderna hittade jag en snygg mörkblå täckjacka. Jag såg den direkt, och kände i hjärtat att det var den eller ingen. Jag letade upp den i lagom storlek, och hittade en spegel en bit bort. Det var fullt av folk runt omkring, men det gjorde mig ingenting.
Jag tog jackan från galgen, och råkade i min iver tappa galgen på golvet. Mödosamt böjde jag mig ner för att ta upp den.
Det var då det hände. Det som bara händer mig, och som absolut inte får hända. Det som gör att mitt liv alltid är lika kaotiskt, och som får mig att undra varför alltid just jag…
Ritsch sa det. Byxorna sprack över hela rumpan, och jag bara kände hur det fladdrade där bak. Mina vita trosor med blå blommor på fanns till allmän beskådan, och trots att jag drog i min korta tröja lyckades jag inte dölja någonting. Jag förbannade mig själv för att jag hade lämnat jackan i bilen.
Jag backade bort till en vägg, och tryckte upp mig tätt intill den. I vild panik ringde jag till stackars Kerstin, och snart såg jag henne komma nerlinkande från barnavdelningen i hundranittio, med sitt onda knä och sin kundvagn i högsta hugg. Hon trodde att något hemskt hade hänt, och oron stod som ett moln runt henne.
Jag kunde knappt berätta vad som hade hänt. Jag skrattade så att tårarna rann. När Kerstin hade situationen klar för sig, började hon också skratta.
Så där stod vi. Två damer i övre medelåldern som skrattade helt okontrollerat. Folk tittade konstigt på oss, och jag är så otroligt tacksam över att tv inte hade någon inspelning just den här dagen.
Som tur var hade Kerstin en hoodie över sin t-shirt, som hon tog av sig. Jag knöt den runt magen, och problemet var tillfälligt löst. Jag hittade ett par mjukisbyxor som jag köpte, och i bilen efter första rundan inne kunde jag byta om inför omgång nummer två.
Dagen gick fort. Den var fantastiskt rolig, och det är längesedan jag skrattade så mycket. Resan hem gick bra, och det var skönt att komma hem.
Nu ska jag ta tag i mitt liv igen. Jag har tvätt som ska hängas, och en maskin som ska laddas. Lite mat som ska förberedas, och i bästa fall en liten stund med mitt broderi.
Ha en härlig dag! / Ingrid