Djuren på en gård

Det är tidig morgon i husvagnen. Det regnar, och jag har fått tömma taket i förtältet på vatten flera gånger. Det är lite rått, och fuktigt. Det ska bli skönt att komma upp till mamma och få kaffe. Idag kanske jag till och med tar bilen…

I onsdags eftermiddag var det ett alldeles fantastiskt väder här i paradiset. Min fina nyfunna vän Heléne var och hälsade på, och vi satt ute i trädgårdsmöblerna och fikade. Det var varmt i luften. Solen sken och havet låg alldeles blankt.

När vi hade druckit upp kaffet, gick vi en runda ner till korna på sjöängen. Det är så mysigt att titta på hur de små kalvarna växer, och hur gott de har det.

På gården där jag växte upp hade vi också djur. Vi hade ett hundratal hönor som spankulerade runt på gårdsplanen under dagarna. När solen började dala, gick de in och satte sig på en pinne i hönshuset.

Jag minns aldrig att vi behövde jaga någon höna för att få in henne. Tvärtom. Hönsen gick oftast kacklande i samlad trupp, och det brukade bli trångt i dörröppningen.

Innan min far gick och la sig, var han varje kväll ute och stängde dörren noga till hönshuset. Räven var inte att leka med. På morgnarna var det första han gjorde, att öppna för de ivriga damerna igen.

Den här tiden på året var korna som vi hade, ute på dagarna. På kvällarna stod de vid staketet runt hagen och väntade på att min far skulle hämta hem dem. Då såg de fram emot kvällsmjölkning, lite god mat och omvårdnad. Min far älskade sina djur. Det är jag säker på att de kände av på mer än ett sätt.

Korna gick på bete i skogen, och i olika hagar. Det tyckte de om.

Att släppa ut och in dem på morgnar och kvällar från ladugården före och efter mjölkning, var sällan något problem. De hittade vägen själva, och det var ingen av dem som protesterade.

Ibland skulle korna ut på bete, som var beläget på andra sidan kustvägen. Då fixade inte min far det själv. Då fick hela familjen hjälpa till. Det kom en och annan bil även på den tiden.

Jag brukade ta på mig uppgiften att stå på vägen och vakta. Jag stoppade bestämt bilarna med utsträckta armar och en viktig min. När korna hade gått över visade jag tecken till bilarna att de kunde köra igen.

Det tyckte jag var roligt. Jag kände mig så betydelsefull, och jag tog mitt uppdrag på fullaste allvar. Jag minns det med ett leende. Så typiskt mig.

Tiden har gått. Det var en annan tid.

Men fortfarande njuter jag av att få ha de här ungdjuren med sina kalvar på nära håll. Jag njuter av att se på när de leker med varandra, och fascineras av hur de delar med sig till varandra av sina mammor. Jag tycker att det är så otroligt häftigt!


Ha en härlig dag! / Ingrid