Det här med namn
Thomas läser tidningen vid frukostbordet på morgnarna. När han kommer fram till dagens namnsdagsnamn, så läser han dem alltid högt. Då pratar vi lite om huruvida vi känner någon med de namnen eller inte. Om det är så, är vi alltid rörande överens om att vi måste höra av oss till vederbörande och säga grattis. Det slutar för det mesta med att vi båda glömmer det.
Det är märkligt det där med namn. Jag tycker att det har varit stort när mina barn har kommit till världen, att just jag ska bestämma vilket namn de ska bära under resten av sitt liv. Det har känts som ett stort ansvar, och en viktig sak.
När Marie föddes ville jag så gärna att hon skulle heta Martina. Jag hade läst en bok som ung om en flicka med det namnet, och jag har alltid tyckt så mycket om det. Det gick Loffe absolut inte med på. Till slut enades vi motvilligt om Sara Martina. Det kändes inte bra. Jag ville ha Martina som förstanamn, och det här skulle inte bli som jag hade tänkt mig. Efter många turer fick vi till slut enas om Marie. Då var vi båda så trötta på frågan om vad hon skulle heta. Marie fick också namnet Elisabeth efter sin moster, och gudmor Kerstin.
Liselott som jag umgicks mycket med på den tiden hade så roligt åt det. Under hela min graviditet hade jag uttryckt väldigt bestämt att mitt barn skulle ha ett eget namn. Mitt barn var unikt, och skulle ha ett namn därefter. När Marie började skolan fanns det minst två Marie i varje klass. Det var ett av åttiotalets vanligaste namn.
När Martina föddes hade jag fastnat för namnet Matilda. Det gick Loffe absolut inte med på. Men åren hade gått, och han hade vant sig vid tanken på Martina. Det hade jag inga problem med att gå med på. Martina fick dessutom namnet Karin från mormor, och Kristina från farmor.
Matilda såg precis ut som en liten Amanda när hon föddes. jag jobbade mycket för det namnet. Loffe sa nej. Däremot hade han lärt sig att tycka om namnet Matilda, så det fick det bli. Det roliga i detta är att folk ofta kallar Matilda för Amanda, så jag hade inte helt fel den gången.
Loffe och jag fick inte fler döttrar tillsammans. Hade vi fått en till hade hon säkert fått heta Amanda.
Eftersom farmor och mormor redan var uppdöpta när Matilda föddes, valde vi alla namnen själva. Självklart fick hon heta Ingrid. Therese tyckte jag också var vackert, så det namnet fick hon i tredjenamn.
När Matilda var liten och någon frågade henne vad hon hette, svarade hon alltid: ”Jag heter Matilda Mamma Therese.”
När Matilda var bebis kom Loffes kusin Anders på besök vid något tillfälle. Han höll Matilda i famnen och undrade lite nyfiket vad hon skulle heta. När han fick höra att hon skulle heta Matilda sa han leende: ”Ja ja, men vad ska hon heta på riktigt?”
Matilda är född 1991, och hennes namn hade då fortfarande inte slagit igenom. Många höjde fortfarande på ögonbrynen när de hörde det.
Jag kommer ihåg att en av mina bästa vänner Paolas mormor blev så stolt när hon hörde det. Hon hette själv Matilda, och hon tyckte det var roligt att bli uppdöpt. Även om hon själv aldrig hade förlikat sig med namnet.
Jag som var uppväxt med Paolas mormor, var förvånad. Jag hade aldrig hört annat än ”Maja”. Det visade sig att Maja var hennes smeknamn på Matilda. Det hade jag inte haft en aning om.
Jag minns att ”Maja” också kom hem till mig tillsammans med Paola, för att få se sin namne. Det var roligt.
Varje namn har sin historia, och det är en gåva till våra barn för livet. Namnen kommer och går i takt med att generationerna växlar. Vi förfasar oss över vissa namn under en viss tidsperiod, men vänjer oss. Så småningom lär vi oss till och med att tycka om dem.
Det är spännande med namn.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Fotot är taget för drygt ett år sedan. Det är min dotter Martina på bilden, som sitter med sin och Martins lille då nyfödde son, som de gav namnet Karl,. Ett släktnamn efter pappa, farfar, och gammelfarfar. Karls moster Marie, berättade vid ett tillfälle om en arbetskamrat vars man hette Eimer. Martina och Martin fastnade så mycket för det namnet, så det fick lille Karl i andra namn. Också morfar Loffe fick vara med på ett hörn med sitt namn Olof.
Det är märkligt det där med namn. Jag tycker att det har varit stort när mina barn har kommit till världen, att just jag ska bestämma vilket namn de ska bära under resten av sitt liv. Det har känts som ett stort ansvar, och en viktig sak.
När Marie föddes ville jag så gärna att hon skulle heta Martina. Jag hade läst en bok som ung om en flicka med det namnet, och jag har alltid tyckt så mycket om det. Det gick Loffe absolut inte med på. Till slut enades vi motvilligt om Sara Martina. Det kändes inte bra. Jag ville ha Martina som förstanamn, och det här skulle inte bli som jag hade tänkt mig. Efter många turer fick vi till slut enas om Marie. Då var vi båda så trötta på frågan om vad hon skulle heta. Marie fick också namnet Elisabeth efter sin moster, och gudmor Kerstin.
Liselott som jag umgicks mycket med på den tiden hade så roligt åt det. Under hela min graviditet hade jag uttryckt väldigt bestämt att mitt barn skulle ha ett eget namn. Mitt barn var unikt, och skulle ha ett namn därefter. När Marie började skolan fanns det minst två Marie i varje klass. Det var ett av åttiotalets vanligaste namn.
När Martina föddes hade jag fastnat för namnet Matilda. Det gick Loffe absolut inte med på. Men åren hade gått, och han hade vant sig vid tanken på Martina. Det hade jag inga problem med att gå med på. Martina fick dessutom namnet Karin från mormor, och Kristina från farmor.
Matilda såg precis ut som en liten Amanda när hon föddes. jag jobbade mycket för det namnet. Loffe sa nej. Däremot hade han lärt sig att tycka om namnet Matilda, så det fick det bli. Det roliga i detta är att folk ofta kallar Matilda för Amanda, så jag hade inte helt fel den gången.
Loffe och jag fick inte fler döttrar tillsammans. Hade vi fått en till hade hon säkert fått heta Amanda.
Eftersom farmor och mormor redan var uppdöpta när Matilda föddes, valde vi alla namnen själva. Självklart fick hon heta Ingrid. Therese tyckte jag också var vackert, så det namnet fick hon i tredjenamn.
När Matilda var liten och någon frågade henne vad hon hette, svarade hon alltid: ”Jag heter Matilda Mamma Therese.”
När Matilda var bebis kom Loffes kusin Anders på besök vid något tillfälle. Han höll Matilda i famnen och undrade lite nyfiket vad hon skulle heta. När han fick höra att hon skulle heta Matilda sa han leende: ”Ja ja, men vad ska hon heta på riktigt?”
Matilda är född 1991, och hennes namn hade då fortfarande inte slagit igenom. Många höjde fortfarande på ögonbrynen när de hörde det.
Jag kommer ihåg att en av mina bästa vänner Paolas mormor blev så stolt när hon hörde det. Hon hette själv Matilda, och hon tyckte det var roligt att bli uppdöpt. Även om hon själv aldrig hade förlikat sig med namnet.
Jag som var uppväxt med Paolas mormor, var förvånad. Jag hade aldrig hört annat än ”Maja”. Det visade sig att Maja var hennes smeknamn på Matilda. Det hade jag inte haft en aning om.
Jag minns att ”Maja” också kom hem till mig tillsammans med Paola, för att få se sin namne. Det var roligt.
Varje namn har sin historia, och det är en gåva till våra barn för livet. Namnen kommer och går i takt med att generationerna växlar. Vi förfasar oss över vissa namn under en viss tidsperiod, men vänjer oss. Så småningom lär vi oss till och med att tycka om dem.
Det är spännande med namn.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Fotot är taget för drygt ett år sedan. Det är min dotter Martina på bilden, som sitter med sin och Martins lille då nyfödde son, som de gav namnet Karl,. Ett släktnamn efter pappa, farfar, och gammelfarfar. Karls moster Marie, berättade vid ett tillfälle om en arbetskamrat vars man hette Eimer. Martina och Martin fastnade så mycket för det namnet, så det fick lille Karl i andra namn. Också morfar Loffe fick vara med på ett hörn med sitt namn Olof.