Det är tomt i Emmaboda
Onsdag morgon. Solen fortsätter att skina i mitt paradis. Elsa har fortfarande inte kommit hem. Det är så tråkigt. Jag är så rädd att hon är instängd på något ställe, och inte kommer ut. Det är så lätt hänt. Elsa är nyfiken, och hon är alltid överallt där hon inte ska vara.
Man fäster sig så mycket vid djur. Elsa är som vilken familjemedlem som helst, och hon tar stor plats i vår familj. Det blir väl så när barnen blir större och man behöver någon att ödsla sin kärlek på. Jag har sett det förr. Att det skulle drabba mig trodde jag aldrig. Men nu är jag där. Och just nu är jag galet orolig för min ögonsten.
Det bor en liten hund i huset mitt emot. En liten hundflicka som är så otroligt söt. Hon tycker inte om Elsa det minsta. Ser hon henne på sin promenad så skäller hon ilsket. Hennes stackars husse har fullt upp.
Varje gång grannen kommer ut genom grinden med sin lilla hund, kommer Elsa trippande och lägger sig väldigt utstuderat i vårt grindhål. Den lilla hunden blir lika ilsken varje gång.
Elsa ligger lugnt och studerar henne likgiltigt, tills grannen till slut med mycket möda får sin skällande hund därifrån. Då gäspar Elsa. Reser sig, sträcker på sig, och går därifrån. Det är så otroligt utstuderat.
Hon är smart vår Elsa. Hon har full koll på vad Thomas har i sina påsar med kattmat. Häller han fel sorts mat i hennes skål, äter hon inte. Istället studerar hon honom ihärdigt tills han fyller på med en annan sort. Då äter hon.
Det kan hända att hon är lite bortskämd…
När vi först fick hem henne var hon så liten. Vi hade själva hund då. En Berner sennan vid namn Wilma. En fantastiskt fin hund, som lämnade oss i höstas. Det var tungt.
När Elsa anlände till Emmaboda var Wilma fortfarande pigg. Hon var lugn och sansad, men skrämde fullständigt slaget på lilla Elsa.
Den pyttelilla kattungen reste ragg och väste mot den fyrtiofem kilo tunga Wilma som låg på golvet. Med en suck slöt Wilma ögonen och somnade. Hon bevärdigade inte den lilla med en blick.
Så där höll det på i flera dagar. Elsa väste ständigt mot Wilma och reste ragg, medan Wilma betedde sig som om Elsa inte fanns.
Till slut lugnade den lilla argbiggan ner sig. Hon började i stället närma sig Wilma, och hunden skulle till slut bli en stor trygghet för henne. Som liten skulle hon sedan ofta komma att krypa tätt intill Wilma och sova gott.
Det var ett hårt slag för Elsa när Wilma lämnade oss. Hon letade länge efter henne. Hon ville inte äta i början, och hon kändes ganska otrygg ett tag. Wilma fattades, och hon förstod inte varför.
Det är så det är. Har man djur, så vet man att den dagen kommer. Men för Elsas del är det inte dags på länge. Hon är bara två år, och jag vill njuta av hennes lilla personlighet i många år till.
Därför måste hon komma tillbaka. Jag måste tro på det.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Man fäster sig så mycket vid djur. Elsa är som vilken familjemedlem som helst, och hon tar stor plats i vår familj. Det blir väl så när barnen blir större och man behöver någon att ödsla sin kärlek på. Jag har sett det förr. Att det skulle drabba mig trodde jag aldrig. Men nu är jag där. Och just nu är jag galet orolig för min ögonsten.
Det bor en liten hund i huset mitt emot. En liten hundflicka som är så otroligt söt. Hon tycker inte om Elsa det minsta. Ser hon henne på sin promenad så skäller hon ilsket. Hennes stackars husse har fullt upp.
Varje gång grannen kommer ut genom grinden med sin lilla hund, kommer Elsa trippande och lägger sig väldigt utstuderat i vårt grindhål. Den lilla hunden blir lika ilsken varje gång.
Elsa ligger lugnt och studerar henne likgiltigt, tills grannen till slut med mycket möda får sin skällande hund därifrån. Då gäspar Elsa. Reser sig, sträcker på sig, och går därifrån. Det är så otroligt utstuderat.
Hon är smart vår Elsa. Hon har full koll på vad Thomas har i sina påsar med kattmat. Häller han fel sorts mat i hennes skål, äter hon inte. Istället studerar hon honom ihärdigt tills han fyller på med en annan sort. Då äter hon.
Det kan hända att hon är lite bortskämd…
När vi först fick hem henne var hon så liten. Vi hade själva hund då. En Berner sennan vid namn Wilma. En fantastiskt fin hund, som lämnade oss i höstas. Det var tungt.
När Elsa anlände till Emmaboda var Wilma fortfarande pigg. Hon var lugn och sansad, men skrämde fullständigt slaget på lilla Elsa.
Den pyttelilla kattungen reste ragg och väste mot den fyrtiofem kilo tunga Wilma som låg på golvet. Med en suck slöt Wilma ögonen och somnade. Hon bevärdigade inte den lilla med en blick.
Så där höll det på i flera dagar. Elsa väste ständigt mot Wilma och reste ragg, medan Wilma betedde sig som om Elsa inte fanns.
Till slut lugnade den lilla argbiggan ner sig. Hon började i stället närma sig Wilma, och hunden skulle till slut bli en stor trygghet för henne. Som liten skulle hon sedan ofta komma att krypa tätt intill Wilma och sova gott.
Det var ett hårt slag för Elsa när Wilma lämnade oss. Hon letade länge efter henne. Hon ville inte äta i början, och hon kändes ganska otrygg ett tag. Wilma fattades, och hon förstod inte varför.
Det är så det är. Har man djur, så vet man att den dagen kommer. Men för Elsas del är det inte dags på länge. Hon är bara två år, och jag vill njuta av hennes lilla personlighet i många år till.
Därför måste hon komma tillbaka. Jag måste tro på det.
Ha en härlig dag! / Ingrid