Den svåra torkan
I går hade min syster Kerstin en debattartikel införd i Expressen angående böndernas problem med torkan.
Jag är så otroligt stolt över henne. Mannen hon hade haft kontakt med på tidningen hade talat om för henne att hon var fantastiskt duktig på att skriva, och antytt att de behövde fler artiklar. Det är min lillasyster det!
Mamma är så stolt. Det är så roligt. Jag är så glad för hennes skull.
Kerstin har alltid sagt att det är mitt område det där med skrivandet. Det har inte legat för henne. Skolan tyckte hon var tråkig, och svenskan var inget favoritämne.
För några år sedan drabbades Kerstin och Bengt av problem på gården. Det var en tuff period, och de fick kämpa hårt. Det var tungt för dem att komma tillbaka. Under den här tiden började Kerstin skriva dagbok. Hon skrev av sig det som hände, och insåg med bestörtning att det hon skrev var riktigt bra.
Hon tyckte det var roligt, och fortsatte.
På Facebook började hennes inlägg nå ut, och det senaste inlägget hon skrev om problemen runt torkan för bönderna och deras djur, var delat över femtusen gånger. Det är otroligt.
Torkan i landet är just nu ett stort problem. En av mina kollegor trodde att hon hade bete till sina hästar veckan ut. Vi är på väg mot en katastrof.
Då går en golfklubb ut och erbjuder sin golfbana som bete. Man offrar sina släta, hårt arbetade banor, för att djuren ska få mat. Det är viktigare.
Min Martina ringde mig idag och frågade om moster hade någon nytta av hennes och Martins lilla hage längst ner i trädgården. Några kalvar kunde kanske gå där på bete.
Många människor runt om i landet går nu ut och erbjuder sina trädgårdar till djuren.
Man vill hjälpa till med det man kan. Bidra med det lilla och göra skillnad. Det är fantastiskt hur människor går samman vid sådana här tillfällen. Hur vi hjälper varandra i svåra situationer, och hur vi går ihop för att lösa det vi kan.
Kanske är det nedärvt. Kanske var vi en gång tvungna att hjälpas åt vid sådana här katastrofer för att överleva. Jag vet inte. Men en sak vet jag.
Jag tycker så mycket om den värmen som finns hos människor när det gäller. Den medmänsklighet, och den empatin som dyker upp. Det ger mig så mycket hopp. Hopp om framtiden, och om en bättre värld.
Älskade Martina. Jag är så stolt över dig!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag är så otroligt stolt över henne. Mannen hon hade haft kontakt med på tidningen hade talat om för henne att hon var fantastiskt duktig på att skriva, och antytt att de behövde fler artiklar. Det är min lillasyster det!
Mamma är så stolt. Det är så roligt. Jag är så glad för hennes skull.
Kerstin har alltid sagt att det är mitt område det där med skrivandet. Det har inte legat för henne. Skolan tyckte hon var tråkig, och svenskan var inget favoritämne.
För några år sedan drabbades Kerstin och Bengt av problem på gården. Det var en tuff period, och de fick kämpa hårt. Det var tungt för dem att komma tillbaka. Under den här tiden började Kerstin skriva dagbok. Hon skrev av sig det som hände, och insåg med bestörtning att det hon skrev var riktigt bra.
Hon tyckte det var roligt, och fortsatte.
På Facebook började hennes inlägg nå ut, och det senaste inlägget hon skrev om problemen runt torkan för bönderna och deras djur, var delat över femtusen gånger. Det är otroligt.
Torkan i landet är just nu ett stort problem. En av mina kollegor trodde att hon hade bete till sina hästar veckan ut. Vi är på väg mot en katastrof.
Då går en golfklubb ut och erbjuder sin golfbana som bete. Man offrar sina släta, hårt arbetade banor, för att djuren ska få mat. Det är viktigare.
Min Martina ringde mig idag och frågade om moster hade någon nytta av hennes och Martins lilla hage längst ner i trädgården. Några kalvar kunde kanske gå där på bete.
Många människor runt om i landet går nu ut och erbjuder sina trädgårdar till djuren.
Man vill hjälpa till med det man kan. Bidra med det lilla och göra skillnad. Det är fantastiskt hur människor går samman vid sådana här tillfällen. Hur vi hjälper varandra i svåra situationer, och hur vi går ihop för att lösa det vi kan.
Kanske är det nedärvt. Kanske var vi en gång tvungna att hjälpas åt vid sådana här katastrofer för att överleva. Jag vet inte. Men en sak vet jag.
Jag tycker så mycket om den värmen som finns hos människor när det gäller. Den medmänsklighet, och den empatin som dyker upp. Det ger mig så mycket hopp. Hopp om framtiden, och om en bättre värld.
Älskade Martina. Jag är så stolt över dig!
Ha en härlig dag! / Ingrid