Den ständiga vikten
Fredag eftermiddag. Jag har gått lite tidigare från jobbet för att hinna med allt. Just nu sitter jag i en solstol och väntar på ungarna.
Idag är det otroligt varmt i Emmaboda. Luften står alldeles stilla. Alla människor håller sig lugna utom Thomas. Han snickrar räcke. Svetten lackar, och han snickrar på.
Elsa ligger inne i sin stol och sover. Hon har ätit hela dagen till och ifrån. Igår när hon kom hem efter fem dagar ute, var det nästan otäckt att se hur hon kastade sig över maten. Hon var helt utsvulten.
I går kväll var hon orolig. Hon kom inte riktigt till ro. Upp och ner i soffan hoppade hon, och minsta ljud fick henne att fly från Thomas knä.
Det är svårt att veta var hon har varit. Vi får aldrig veta vad som hände. Men det spelar inte så stor roll. Hon är hemma. Det är huvudsaken. Resten får lösa sig med tiden.
I morgon åker vi till Stockholm. Thomas dotter Elin säger ja till sin Tobias, mitt i kvartsfinalen i WM i fotboll, mellan Sverige -England.
Jag är lite nervös. Jag känner ingen förutom Denise, Thomas och hans yngsta dotter Emma. Men det kommer säkert att gå bra.
Kläderna jag köpte tidigt i våras, och som då satt så snyggt, är nu utbytta mot kläder med betydligt större storlekar som i dagsläget passar mycket bättre. Det är sorgligt. Jag som hade kämpat så.
Det är märkligt det där med vikten. Det tar en evighet att gå ner några kilo, men att gå upp är aldrig några problem för mig.
Tänk om det hade varit tvärtom.Tänk om det även när man var frisk, hade kunnat vara hur enkelt som helst att gå ner i vikt. Och betydligt svårare att gå upp. Då hade jag varit nöjd. Eller inte. Jag vet att det finns människor som har motsatt problem.
Men min fina kollega Annika tröstade mig idag. Hon sa, att om man inte såg så bra ut, så var man mycket snällare mot andra…
Tack Annika!
Idag är det otroligt varmt i Emmaboda. Luften står alldeles stilla. Alla människor håller sig lugna utom Thomas. Han snickrar räcke. Svetten lackar, och han snickrar på.
Elsa ligger inne i sin stol och sover. Hon har ätit hela dagen till och ifrån. Igår när hon kom hem efter fem dagar ute, var det nästan otäckt att se hur hon kastade sig över maten. Hon var helt utsvulten.
I går kväll var hon orolig. Hon kom inte riktigt till ro. Upp och ner i soffan hoppade hon, och minsta ljud fick henne att fly från Thomas knä.
Det är svårt att veta var hon har varit. Vi får aldrig veta vad som hände. Men det spelar inte så stor roll. Hon är hemma. Det är huvudsaken. Resten får lösa sig med tiden.
I morgon åker vi till Stockholm. Thomas dotter Elin säger ja till sin Tobias, mitt i kvartsfinalen i WM i fotboll, mellan Sverige -England.
Jag är lite nervös. Jag känner ingen förutom Denise, Thomas och hans yngsta dotter Emma. Men det kommer säkert att gå bra.
Kläderna jag köpte tidigt i våras, och som då satt så snyggt, är nu utbytta mot kläder med betydligt större storlekar som i dagsläget passar mycket bättre. Det är sorgligt. Jag som hade kämpat så.
Det är märkligt det där med vikten. Det tar en evighet att gå ner några kilo, men att gå upp är aldrig några problem för mig.
Tänk om det hade varit tvärtom.Tänk om det även när man var frisk, hade kunnat vara hur enkelt som helst att gå ner i vikt. Och betydligt svårare att gå upp. Då hade jag varit nöjd. Eller inte. Jag vet att det finns människor som har motsatt problem.
Men min fina kollega Annika tröstade mig idag. Hon sa, att om man inte såg så bra ut, så var man mycket snällare mot andra…
Tack Annika!