Den finaste gåvan

Det är kväll i Emmaboda. Denise sitter på sitt rum och pluggar. Hon har prov i morgon, och är i vanlig ordning lite sent ute. Elsa sover i sin stol, och själv sitter jag med tv:n på i soffan. 

Elsa är en viktig liten del av mitt liv. Hon är ett sällskap, och hon sköter sig själv. Det passar mig.

Osökt går tankarna tillbaka till en annan katt, som för många år sedan gav mig den finaste gåva man kan få.

Det har kommit och gått många katter i mitt liv, men Johan var speciell.

Jag var färdig med min utbildning, och hade fått en fast anställning. Loffe och jag hade köpt hus i Torhamn, och nu var det äntligen dags att skaffa barn nummer två.

Jag längtade så mycket. Marie hade blivit större. Alla hennes kompisar hade syskon, och Marie frågade ständigt om när lillebror skulle komma. Vi skrattade och sa: ”Snart Marie. Snart kommer han.”

Men lillebror lyste med sin frånvaro. Månad efter månad gick, och varje gång mensen kom blev jag lika besviken. Det var en sådan sorg. Runt omkring oss blev våra kompisar föräldrar. Varje gång jag höll i något av alla dessa knyten i famnen, önskade jag så hett att det skulle ha varit mitt. Det gjorde ont. Jag grät så många tårar under de här åren.

På gården i Björkenäs fanns det vid den här tiden gott om vildkatter. Min far såg alltid till att de hade mat, och i höladan sov de gott.

Vid ett tillfälle hittade han en överkörd katthona vid vägkanten. Jag kommer ihåg hur bekymrad han var. Det var tydligt att katten hade ungar, och att de nu låg ensamma någonstans i höet. I ett par dagar letade han, utan att hitta dem.

Någon dag senare var vi på besök i Björkenäs. Marie hade en kompis med sig, och de var ute i ladan och lekte. De hittade ungarna. De var tre stycken, men bara en av dem levde fortfarande.

Det var en liten svart ulltott med blå ögon. Han var svag, och förmodligen bara några veckor gammal. Vi döpte honom till Johan.

Den här lille krabaten fick följa med oss hem. Han skulle komma att bli hela familjens ögonsten under den korta tid vi fick behålla honom.

Första tiden bar jag honom ständigt innanför tröjan. Vi matade honom med pipett, och snart piggnade han till.

I skolan berättade Marie entusiastiskt att nu hade hon också minsann en lillebror, som hette Johan. Hon hade en klok fröken, som lät henne hållas.

Och så skedde undret. Jag blev gravid. Jag hade varit så upptagen av alla mina omsorger runt Johan, så jag hade inte haft tid att tänka så mycket.

Jag trodde inte det var sant. Det var en sådan fantastisk känsla. En hissnande lycka utan dess like. Jag kände mig så utvald. Äntligen var det vår tur.

Graviditeten var tuff. Jag hade blödningar länge, och det var så mycket oro. Jag var så rädd att jag skulle förlora min så hett efterlängtade lilla unge.

Johan växte upp. Han var så fin med sin blanka svarta päls och smäckra ansikte. Rolig var han också. Han var så präglad av oss människor. Han satt på köksgolvet och pratade med mig när jag lagade mat. I soffan vid tv:n hade han en speciell filt, och han var väldigt tydlig med att ingen annan fick sitta där. När han ville komma in på kvällen, satt han på fönsterblecket och knackade på rutan.

Han var fortfarande vår ögonsten, och vi gav honom all uppmärksamhet.

Den 7 november 1989 föddes så vår Martina Karin Kristina. Från första stund älskade jag det här lilla knytet med sina små utstående öron och lilla potatisnäsa. Hon var en riktig liten bortbyting, och det skrattade vi lyckligt åt.

När Loffe kom hem samma kväll, ropade han på Johan. Johan kom inte. Efter några dagar hittade Loffe honom död i vedboden.

På något sätt så känns det som att Johan kom till oss av en anledning. Han hjälpte oss att släppa fokus på allt det jobbiga, och därav blev jag äntligen gravid.

Under den tuffa graviditeten fanns han också där. Hans mjuka kropp var så skön att gråta mot. Han fick mig att tänka på annat.

När Martina föddes hade han fullgjort sin uppgift. Jag hade fått det barn som jag så hett hade längtat efter, och Johan lämnade oss. Jag hör hur det låter, men det är så det känns.

Glädjen över Martina mildrade sorgen. Vi hade fått en ny liten familjemedlem, och allt fokus låg nu där.

Jag tänker på Johan ibland. Han var så speciell, och han kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Han gav mig den finaste gåvan.

Ha en härlig kväll! /Ingrid