Den allra första sommardagen
I dag är det enligt almanackan den allra första sommardagen. Våren är över och sommaren tar vid. Felicias födelsedag.
När Felicia var liten, brukade jag alltid berätta för henne, att hon var född på årets första sommardag. Att det var därför hon var solen i mitt liv.
När hon äntligen kom åtta år efter Matilda, blev hon hela familjens lilla favorit. Hon var så älskad. Det är hon fortfarande. Hennes tre äldre systrar har full kol på henne.
Felicia var alltid så glad när hon var liten. Hon skrattade nästan jämnt. Det gör hon fortfarande.
Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när Felicia var i tre-års åldern. Min äldsta dotter Marie hade målat stallet. I dagar hade hon med precision målat vit färg på väggarna och blå färg på stolpar och boxar. Marie hade slitit hårt. Hon var så nöjd.
Tyvärr hade hon glömt kvar färg och penslar...
Felicia var också så nöjd. Hon lyste som en sol när Marie kom ut i stallet och fick se vad hon hade gjort. ” Jag har hjälpt dig Mahi”
De vita så omsorgsfullt målade väggarna var då fulla med mörkblå duttar av färg. De blå boxarna var dekorerade med vita streck. Den lilla favoriten var i den stunden inte så populär.
Felicia var mitt fjärde barn. För att få plats med alla i bilen, köpte vi en Toyota Previa. Den var inte ny, men i fint skick.
Felicia tyckte allt att den var lite tråkig. Men problem är till för att lösas. Felicia var redan på den tiden kreativ. Hon tog saken i egna händer och bestämde sig för att överraska oss. Det lyckades hon med. Även om reaktionen inte blev den hon hade förväntat sig.
Med en vass sten ristade hon in ett antal hjärtan i lacken. Väl synliga på delar av bilen.
Återigen var hon nöjd. Glädjestrålande kom hon in och berättade vad hon hade gjort. Med inlevelse sa hon: ” Nu behöver ni bara fylla i dem med guldfärg”
Idag fyller hon 19 år. Det är helt otroligt. Åren går så fort. Barnen växer upp så snabbt.
Kalaset får vänta. Ikväll är det bal för de blivande studenterna. Martina och Martin, Matilda och Axel, jag och lille Karl och jag har varit inne i Karlskrona och tittat, på hur de gick in i festlokalen på röda mattan.
Thomas är på sommarfest med sitt jobb, och Denise ville inte svika laget. Det är match.
Jag tycker det är stort. Jag gråter alltid. Mina barn suckar och tittar menande på varandra. De känner mig så väl.
Nu har ungarna åkt hem till sitt. Jag har en hel massa tid för mig själv, och jag ska gå och köpa mig en stor glass!
Ha en härlig kväll! / Ingrid
När Felicia var liten, brukade jag alltid berätta för henne, att hon var född på årets första sommardag. Att det var därför hon var solen i mitt liv.
När hon äntligen kom åtta år efter Matilda, blev hon hela familjens lilla favorit. Hon var så älskad. Det är hon fortfarande. Hennes tre äldre systrar har full kol på henne.
Felicia var alltid så glad när hon var liten. Hon skrattade nästan jämnt. Det gör hon fortfarande.
Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när Felicia var i tre-års åldern. Min äldsta dotter Marie hade målat stallet. I dagar hade hon med precision målat vit färg på väggarna och blå färg på stolpar och boxar. Marie hade slitit hårt. Hon var så nöjd.
Tyvärr hade hon glömt kvar färg och penslar...
Felicia var också så nöjd. Hon lyste som en sol när Marie kom ut i stallet och fick se vad hon hade gjort. ” Jag har hjälpt dig Mahi”
De vita så omsorgsfullt målade väggarna var då fulla med mörkblå duttar av färg. De blå boxarna var dekorerade med vita streck. Den lilla favoriten var i den stunden inte så populär.
Felicia var mitt fjärde barn. För att få plats med alla i bilen, köpte vi en Toyota Previa. Den var inte ny, men i fint skick.
Felicia tyckte allt att den var lite tråkig. Men problem är till för att lösas. Felicia var redan på den tiden kreativ. Hon tog saken i egna händer och bestämde sig för att överraska oss. Det lyckades hon med. Även om reaktionen inte blev den hon hade förväntat sig.
Med en vass sten ristade hon in ett antal hjärtan i lacken. Väl synliga på delar av bilen.
Återigen var hon nöjd. Glädjestrålande kom hon in och berättade vad hon hade gjort. Med inlevelse sa hon: ” Nu behöver ni bara fylla i dem med guldfärg”
Idag fyller hon 19 år. Det är helt otroligt. Åren går så fort. Barnen växer upp så snabbt.
Kalaset får vänta. Ikväll är det bal för de blivande studenterna. Martina och Martin, Matilda och Axel, jag och lille Karl och jag har varit inne i Karlskrona och tittat, på hur de gick in i festlokalen på röda mattan.
Thomas är på sommarfest med sitt jobb, och Denise ville inte svika laget. Det är match.
Jag tycker det är stort. Jag gråter alltid. Mina barn suckar och tittar menande på varandra. De känner mig så väl.
Nu har ungarna åkt hem till sitt. Jag har en hel massa tid för mig själv, och jag ska gå och köpa mig en stor glass!
Ha en härlig kväll! / Ingrid