Dag två i Ayia Napa.
I morse frågade jag Denise, om hon ville läsa det jag hade skrivit till bloggen. Spontant utbrast hon med inlevelse: ”Men snälla mamma! Du måste väl låta folk vila ibland! De tröttnar på dig!”
Så där fick jag. Ärligt och iskallt uppriktigt. Därav inget inlägg i morse.
I vilket fall så har vi haft en underbar dag. Vi har haft 31 grader i luften, men det fläktar hårt. Det har varit röd flagg hela dagen, och de flesta har undvikit att bada i havet. Förutom Thomas förstås. Han är naturligtvis odödlig.
I går vid lunchtid skulle vi gå upp till den lilla restaurangen och äta. Sol och bad gör oss ganska hungriga kan jag lova. Trots att i alla fall jag inte rör mig så mycket, så äter jag mer än någonsin.
Jag drog på mig min klänning lite snabbt, och insåg förfärad att jag hade tagit den ut och in. Jag suckade av lättnad över att jag hade upptäckt det i tid, och därmed hade besparat både mig själv och familjen en pinsam situation.
När vi hade hämtat vår mat inne vid buffén, satte vi oss vid det bord som vi blev anvisade. Då pekade Denise på min klänning och sa iskallt: ” Mamma, klänningen är bak- och fram.” Hon lät varken förfärad eller förvånad. Det var bara ett lugnt konstaterande. Och mycket riktigt. Lapparna på klänningen stack upp i halsen, och inte många kan ha missat det.
Jag förstår inte varför jag alltid hamnar i sådana situationer. Jag tycker verkligen att jag anstränger mig, men det blir så ofta fel ändå. Jag tror att jag har någon inbyggd gen någonstans, som ställer till det för mig.
När jag fyllde fyrtio, sa min mamma: ” Jag trodde att det skulle bli ordning på dig någon gång, men det verkar inte så. Du kommer nog alltid att leva i ditt kaos.”
Då tog jag det med humor. I dag inser jag med förfäran att hon kanske hade rätt.
Jag har precis börjat läsa en bok av Thomas Eriksson som heter: ”Omgiven av idioter”.Redan efter 10 minuter kunde jag kategorisera mig själv som en knallgul personlighet. En kaotisk impulsiv varelse som rusar på, utan att få i stort sett någonting gjort. Min kära kollega Annika Lundberg som har läst boken före mig hade helt rätt i det.
I går kväll gick vi efter middagen ut och utforskade omgivningarna lite. Vi hittade en liten gata som var full av små affärer. Vi gick runt och tittade, och njöt av värmen och atmosfären.
Denise hittade en snygg väska som hon köpte. Jag hittade också en väska. Den var helvit, med svarta detaljer. Jag föll för den direkt. Det stod nästan Ingrid på den, och den riktigt skrek efter mig där i affären. Det gjorde Thomas också. Högt.
För Thomas skull lämnade jag kvar väskan i affären. Några dagar till. Så han får lite tid att vänja sig vid tanken, och inse att jag självklart måste ha den med mig hem.
Nu sitter vi på balkongen med varsitt glas Xanté. Det är fortfarande väldigt varmt, och vi har några timmar kvar innan middagen. Efter den ska vi nog gå en ny runda, och hälsa på min väska.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Så där fick jag. Ärligt och iskallt uppriktigt. Därav inget inlägg i morse.
I vilket fall så har vi haft en underbar dag. Vi har haft 31 grader i luften, men det fläktar hårt. Det har varit röd flagg hela dagen, och de flesta har undvikit att bada i havet. Förutom Thomas förstås. Han är naturligtvis odödlig.
I går vid lunchtid skulle vi gå upp till den lilla restaurangen och äta. Sol och bad gör oss ganska hungriga kan jag lova. Trots att i alla fall jag inte rör mig så mycket, så äter jag mer än någonsin.
Jag drog på mig min klänning lite snabbt, och insåg förfärad att jag hade tagit den ut och in. Jag suckade av lättnad över att jag hade upptäckt det i tid, och därmed hade besparat både mig själv och familjen en pinsam situation.
När vi hade hämtat vår mat inne vid buffén, satte vi oss vid det bord som vi blev anvisade. Då pekade Denise på min klänning och sa iskallt: ” Mamma, klänningen är bak- och fram.” Hon lät varken förfärad eller förvånad. Det var bara ett lugnt konstaterande. Och mycket riktigt. Lapparna på klänningen stack upp i halsen, och inte många kan ha missat det.
Jag förstår inte varför jag alltid hamnar i sådana situationer. Jag tycker verkligen att jag anstränger mig, men det blir så ofta fel ändå. Jag tror att jag har någon inbyggd gen någonstans, som ställer till det för mig.
När jag fyllde fyrtio, sa min mamma: ” Jag trodde att det skulle bli ordning på dig någon gång, men det verkar inte så. Du kommer nog alltid att leva i ditt kaos.”
Då tog jag det med humor. I dag inser jag med förfäran att hon kanske hade rätt.
Jag har precis börjat läsa en bok av Thomas Eriksson som heter: ”Omgiven av idioter”.Redan efter 10 minuter kunde jag kategorisera mig själv som en knallgul personlighet. En kaotisk impulsiv varelse som rusar på, utan att få i stort sett någonting gjort. Min kära kollega Annika Lundberg som har läst boken före mig hade helt rätt i det.
I går kväll gick vi efter middagen ut och utforskade omgivningarna lite. Vi hittade en liten gata som var full av små affärer. Vi gick runt och tittade, och njöt av värmen och atmosfären.
Denise hittade en snygg väska som hon köpte. Jag hittade också en väska. Den var helvit, med svarta detaljer. Jag föll för den direkt. Det stod nästan Ingrid på den, och den riktigt skrek efter mig där i affären. Det gjorde Thomas också. Högt.
För Thomas skull lämnade jag kvar väskan i affären. Några dagar till. Så han får lite tid att vänja sig vid tanken, och inse att jag självklart måste ha den med mig hem.
Nu sitter vi på balkongen med varsitt glas Xanté. Det är fortfarande väldigt varmt, och vi har några timmar kvar innan middagen. Efter den ska vi nog gå en ny runda, och hälsa på min väska.
Ha en härlig kväll! / Ingrid