Cirkus Bambino

Vi har en spännande vy från altanen. Cirkus Bambino är på plats. Varje år vid den här tiden dyker de upp. Det är alltid lika mysigt. När Denise var yngre hoppade hon jämfota av upphetsning över att ha dem så nära. Hon och alla hennes små väninnor spelade fotboll med grabbarna från cirkusen. De klappade hästarna i hagen och njöt av allt som hände.

Vi var alltid på föreställningen, och vi var alltid först i kön.

Under föreställningen brukade cirkusdirektören skoja med oss. Vid ett tillfälle bjöd han in alla som satt där till vår trädgård på grillning. Vid ett annat fick Thomas vara med och jonglera med bollar. Det kändes familjärt. Cirkusdirektören kallade oss alltid skämtsamt för grannarna.

När tjejerna blev lite äldre, var det inte längre lika enkelt. Då satt de på vår altan och fnissade. Någon av killarna såg bra ut. Det var spännande. Nu fick Thomas och jag inte längre följa med på föreställningarna.

Efteråt spelade de fotboll tillsammans med grabbarna utanför vår trädgård. När cirkusen var på väg att åka fick de hjälpa till att plocka ihop. Det var med sorg i hjärtat de såg vagnarna åka iväg.

Idag är cirkusen helt ointressant. Denise noterar att de har kommit, men det är inte mer än så. Hon vill inte längre gå på föreställningen. Grabbarna är inte längre intressanta. Hästarna är visserligen fina men inte mer. Inte heller blir det någon fotboll.

Visst är det märkligt. Cirkusen som i hennes värld en gång var en så stor händelse, har idag ingen betydelse. Det har hänt så fort.

Men jag tycker fortfarande att det är roligt. Jag hälsar glatt på cirkusdirektören, och jag gillar att han skämtsamt kallar mig grannen. Jag tycker att det är mysigt med hästarna utanför staketet. Men jag saknar de fnittrande småtjejerna på vår altan.

Ha en härlig kväll! / Ingrid