Bollsporternas plats i vårt liv
Idag är det fortsatt mulet i Emmaboda. Regnet hänger i luften, och det är inte längre någon sommarvärme ute. Det kanske är bra. Våren ska ha sin gång.
I kväll efter jobbet ska jag åka till Växjö med Denise och hennes fotbollslag. De ska spela match mot Växjö BK. Det ska bli roligt.
Denise är duktig. Hon springer åt samma håll som bollen. Det gjorde inte Marie när hon var liten och var hårt engagerad i sin fotbollskarriär. Om bollen gick åt ena hållet sprang Marie oftast åt det motsatta. Under matcherna satt hon i gräset och fikade med föräldrarna. Hon pratade oavbrutet, och hon hade inte en aning om vad som hände på plan.
Martina gjorde en superkort visit inom handbollen. När domaren ropade ”frikast”, trodde Martina att det var fikarast, och gick av plan.
De brås på mig. Jag är fullständigt värdelös på bollspel. Jag har inget bollsinne, och jag tyckte som liten att bollen var både hård och läskig. Bollsporter var ingenting för mig.
Denise har hållit på i några år nu. Jag gör så gott jag kan som engagerad fotbollsmamma. Jag står i kiosken ibland. Jag tvättar matchkläder, och jag åker med på matcher. Även om jag inte kan någonting om fotboll så tycker jag att det är roligt. Jag kan tänka mig att vissa föräldrar suckar lite i smyg när jag kommer. Halva deras tid går åt till att förklara för mig vad som händer på plan.
Vid ett tillfälle kom vi till en idrottsplats flera mil iväg. Det tog två timmar att ta sig dit, och vi var bara tre föräldrar som var med.
Medan jag stod där och väntade på att matchen skulle börja kom en tränare från motståndarlaget fram till mig och överräckte en flagga.
Med fasa insåg jag vad det innebar.
Det är en oskriven regel att en förälder från bortalaget är linjedomare, och nu var det alltså jag som var i åtanke. Paniken steg och hjärtat slog. Jag försökte förklara för honom att det var fullständigt omöjligt. Han tittade konstigt på mig och undrade nog om detta var någon sorts skämt.
Det hela slutade tack och lov bra. En av de andra föräldrarna insåg katastrofen och kom springande. Snabbt blev jag av med flaggan. Med fasa funderar jag vad som hade hänt om jag hade varit ensam förälder den gången.
Nu har Denise packat väskan. Middagen är avklarad. Vi ska plocka upp hennes bästis på vägen. Det är dags.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
I kväll efter jobbet ska jag åka till Växjö med Denise och hennes fotbollslag. De ska spela match mot Växjö BK. Det ska bli roligt.
Denise är duktig. Hon springer åt samma håll som bollen. Det gjorde inte Marie när hon var liten och var hårt engagerad i sin fotbollskarriär. Om bollen gick åt ena hållet sprang Marie oftast åt det motsatta. Under matcherna satt hon i gräset och fikade med föräldrarna. Hon pratade oavbrutet, och hon hade inte en aning om vad som hände på plan.
Martina gjorde en superkort visit inom handbollen. När domaren ropade ”frikast”, trodde Martina att det var fikarast, och gick av plan.
De brås på mig. Jag är fullständigt värdelös på bollspel. Jag har inget bollsinne, och jag tyckte som liten att bollen var både hård och läskig. Bollsporter var ingenting för mig.
Denise har hållit på i några år nu. Jag gör så gott jag kan som engagerad fotbollsmamma. Jag står i kiosken ibland. Jag tvättar matchkläder, och jag åker med på matcher. Även om jag inte kan någonting om fotboll så tycker jag att det är roligt. Jag kan tänka mig att vissa föräldrar suckar lite i smyg när jag kommer. Halva deras tid går åt till att förklara för mig vad som händer på plan.
Vid ett tillfälle kom vi till en idrottsplats flera mil iväg. Det tog två timmar att ta sig dit, och vi var bara tre föräldrar som var med.
Medan jag stod där och väntade på att matchen skulle börja kom en tränare från motståndarlaget fram till mig och överräckte en flagga.
Med fasa insåg jag vad det innebar.
Det är en oskriven regel att en förälder från bortalaget är linjedomare, och nu var det alltså jag som var i åtanke. Paniken steg och hjärtat slog. Jag försökte förklara för honom att det var fullständigt omöjligt. Han tittade konstigt på mig och undrade nog om detta var någon sorts skämt.
Det hela slutade tack och lov bra. En av de andra föräldrarna insåg katastrofen och kom springande. Snabbt blev jag av med flaggan. Med fasa funderar jag vad som hade hänt om jag hade varit ensam förälder den gången.
Nu har Denise packat väskan. Middagen är avklarad. Vi ska plocka upp hennes bästis på vägen. Det är dags.
Ha en härlig kväll! / Ingrid