Bland tomtar och troll

Idag har det varit en härlig dag. Solen har strålat och snön har smält undan. 

Familjen Kaos har haft en fixardag hemma hos mamma. Alla mina fem tjejer har varit med, dessutom deras respektive och alla barnbarnen. Vi har fått mycket gjort, och det har varit roligt.  

När jag var barn var min värld full av tomtar, troll, vättar och jättar. Sagorna som mormor läste för Kerstin och mig var fulla av dessa varelser.

I min fantasi levde jag mig in i berättelserna, och med en skräckblandad förtjusning såg jag fram emot de här stunderna.

Fortfarande kan jag komma ihåg hur hemskt det kändes i magen när trollen hade rövat bort den lilla prinsessan, eller när en jätte hade låst in några barn i en bur. Lättnaden var stor när det alltid löste sig på slutet.

Min mormor var född 1898. Vid den tiden var den gamla folktron fortfarande levande. För henne var det inte en saga.

I min mormors värld som barn, måste tomtar och vättar ha varit ett naturligt inslag.

På den tiden aktade man sig noga för att inte slå ut spillvattnet utanför husknuten. Då kunde man förarga vättarna. Dem var man tvungen att hålla sig väl med, för annars gick det illa för gården. Många berättelser florerade om bränder och olyckor, när gårdsfolket hade förargat sina vättar.

När man byggde ett hus planterade man alltid ett vårdträd, under vilket vättarna kunde bo. Varje torsdag hällde man sedan öl på rötterna, för att vättarna skulle må gott under helgen. Vättarna såg då till att gårdens folk hade det bra.  

Thomas pappa var under hela sitt liv så rädd om vårdträden på sin gård. Inte för att han trodde på den gamla folktron, utan mer för att hans mamma som var född i seklets början hade lärt honom att vara det.

Thomas fick aldrig såga ner en enda gren på de välmående träden. De bredde ut sig alltmer, och det blev mindre och mindre ljus på tomten.

Ibland tror jag att vi tar med oss beteenden som vi gör utan att tänka, och som vi heller inte riktigt vet varför vi gör. Jag ser tendenser hos Thomas också idag. Han börjar bli lika mån om sina vårdträd som hans far var.

Jag tycker att det är så otroligt fascinerande att min mormor har levt i denna tro.

Jag försöker sätta mig in i hur det kunde kännas att vara ständigt bevakad, men det är svårt. Även om det måste ha varit jobbigt att hela tiden tänka sig för, så var det säkert också en trygghet. Skötte man sig kunde man luta sig tillbaka i vetskapen om att allt skulle gå bra.

Kanske hade mormor tron på tomtar och vättar med sig under hela sitt liv? Hon satte alltid ut ett fat med gröt till tomten på julaftons kväll. Gjorde hon det för tomtens skull, eller för Kerstins och min? Jag tycker det är så spännande, och jag önskar så att jag hade kunnat fråga henne.

Men den tiden är förbi. Det är för sent. Men jag funderar på det ibland.

Ha en härlig kväll! / Ingrid