Bakverk genom tiderna
I går kväll var det fotbollsmatch på hemmaplan här i Emmaboda. Denise lag spelade mot Sandsbro AIK. Våra tjejer vann med 5-1. Det var roligt. Tillsammans med Denise bästis Tindras föräldrar stod jag i kiosken och sålde kaffe och kakor.
Jag hade bakat stora chokladrutor, och hoppades innerligt att jag inte hade glömt sockret eller något annat viktigt. Det har hänt förr.
En gång som ung på Ungskär, bakade jag en fantastiskt fin toscakaka enligt konstens alla regler. Den såg ut som tagen ur en kokbok. Man ville bara sätta tänderna i den. Tyvärr smakade den inte alls som den såg ut. Utan socker var den inte mycket att ha.
Första gången jag gjorde en vetelängd, lyckades jag också fantastiskt bra. Den var klippt i jämna bitar. Penslad med ägg, och med både pärlsocker och mandel som dekoration. Vackert nygräddad såg den ut att komma direkt från ugnen på ett bageri.
När jag vill kan jag framför mig se minen på min far när han kom in och fick se den. Jag riktigt såg hur det vattnades i munnen på honom. Han ville alltid ha något sött till kaffet. Han gillade kakor.
Döm om hans förvåning när han tog ett bett i den. Besvikelsen i hans minspel när han insåg att det inte fanns någon fyllning i. Den hade jag glömt.
Ärligt talat var den ganska torr.
Min far var snäll. Han ordnade till anletsdragen och bedyrade att vetelängden var jättegod. Han ljög.
Förr tyckte jag att det var roligt att baka. Det hörde till att man hade sju sorters kakor i frysen, om man plötsligt fick oväntat besök.
Idag bakar jag inte så mycket längre. Lite till jul för att jag tycker det är roligt. Så här års blir det någon rabarberpaj, men inte mer. Det är rätt skönt. Det är ingen som vill ha kakor idag ändå.
Nu ska jag resa på mig, om än motvilligt. Det är dags för lite vardag igen. Elsa vill in och diskmaskinen är färdig. En tvätt ska hängas ut. Livet.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag hade bakat stora chokladrutor, och hoppades innerligt att jag inte hade glömt sockret eller något annat viktigt. Det har hänt förr.
En gång som ung på Ungskär, bakade jag en fantastiskt fin toscakaka enligt konstens alla regler. Den såg ut som tagen ur en kokbok. Man ville bara sätta tänderna i den. Tyvärr smakade den inte alls som den såg ut. Utan socker var den inte mycket att ha.
Första gången jag gjorde en vetelängd, lyckades jag också fantastiskt bra. Den var klippt i jämna bitar. Penslad med ägg, och med både pärlsocker och mandel som dekoration. Vackert nygräddad såg den ut att komma direkt från ugnen på ett bageri.
När jag vill kan jag framför mig se minen på min far när han kom in och fick se den. Jag riktigt såg hur det vattnades i munnen på honom. Han ville alltid ha något sött till kaffet. Han gillade kakor.
Döm om hans förvåning när han tog ett bett i den. Besvikelsen i hans minspel när han insåg att det inte fanns någon fyllning i. Den hade jag glömt.
Ärligt talat var den ganska torr.
Min far var snäll. Han ordnade till anletsdragen och bedyrade att vetelängden var jättegod. Han ljög.
Förr tyckte jag att det var roligt att baka. Det hörde till att man hade sju sorters kakor i frysen, om man plötsligt fick oväntat besök.
Idag bakar jag inte så mycket längre. Lite till jul för att jag tycker det är roligt. Så här års blir det någon rabarberpaj, men inte mer. Det är rätt skönt. Det är ingen som vill ha kakor idag ändå.
Nu ska jag resa på mig, om än motvilligt. Det är dags för lite vardag igen. Elsa vill in och diskmaskinen är färdig. En tvätt ska hängas ut. Livet.
Ha en härlig dag! / Ingrid