Att våga se bakom ett hårt skal.

Att våga se bakom ett hårt skal

 

Idag är det en strålande vacker vinterdag. Vädret visar sig från sin allra bästa sida, och solen är framme. Det droppar från istapparna längs med taket på altanen. Plötsligt finns det hopp om en vår. Om bara några veckor ställer vi om klockan till sommartid, och då blir dagarna längre. Jag längtar dit…

När jag var barn, fanns det inte så många kompisar inom räckhåll. Mina föräldrar hade fullt upp med jordbruket, och de hade sällan tid att skjutsa mig eller mina syskon. Det var inget konstigt. Så var det för de flesta av oss barn på den tiden.

Så glädjen var stor när det en dag dök upp en ny tjej i vår by. Hon var två år äldre än jag, och kom från Stockholm. Ryktet sa att Carinas hemförhållanden inte var så bra. Hennes mamma var alkoholist, och Carina placerades av kommunen i en familj nära mitt hem. Med facit i hand tror jag inte att Carina fick det så mycket bättre där.

Carina och jag blev vänner. I mina ögon var hon fantastiskt spännande, och framför allt så var hon inte rädd för någonting. Hon var våghalsig, och hon utmanade alltid sina gränser. I efterhand har jag funderat på om det kan ha handlat om att hon inte hade så mycket att förlora.

Jag vet hur mycket Carina saknade sin mamma. Hon fick inte lov att ringa henne, men i smyg skrev hon små brev. Jag vet inte om mamman någonsin fick dem. I vilket fall svarade hon aldrig.  

Carinas ”fostermamma” som det hette på den tiden, tålde inte Carina. Hon jobbade stenhårt med bestraffningar, och Carina fick sällan vara med när det hände något roligt. Detta resulterade i att Carina blev utåtagerande, och ännu mer bestraffad.

”Fostermamman” berättade för alla i byn om hur misslyckad Carina var. Vilka dåliga gener hon hade, och att det inte fanns något hopp om hennes framtid. Folk började dra sig undan Carina, och man stängde henne helt enkelt ute. Det här var ingenting som jag förstod som barn, men idag som vuxen tycker jag att det var fruktansvärt.

Carina var bara en liten ensam flicka. Långt hemifrån, utlämnad och oönskad. Och med en inre längtan efter att någon skulle våga se bakom det där tuffa skalet.

En tidig vårmorgon bankade Carina ivrigt på vår ytterdörr. Hon var fullastad med en låda fröer som hon skulle gå runt och sälja. Hon var glad och uppspelt, och jag var snabb att hänga på. Carina som aldrig hade några pengar skulle nu bli rik.

Glada i hågen gav vi oss iväg. Vi skrattade där vi gick fram. Carina planerade ivrigt vad hon skulle göra för alla sina pengar.

I den första gården tackade de vänligt men bestämt nej. Så gjorde de i den andra gården också. Det slog inte ner oss. Vi fortsatte glatt vår försäljningsrunda.

Men dagen gick. För varje hus vi lämnade så blev Carina allt tystare. Ingen ville köpa hennes fröer. Ingenstans fick vi komma in och ens visa vad vi hade. Vi började bli hungriga, men Carina vägrade ge upp. Med en hårt sammanbiten uppsyn stretade hon på. Backe upp och backe ner. Hus efter hus.

Sent på kvällen kom vi till sist till ett hus i utkanten av grannbyn. Det var kallt ute, och jag kommer ihåg hur jag frös. Carina hade inte längre något hopp. Det kunde jag se i hennes ögon. Det enda vi hade möts av under dagen var sura miner och otrevliga människor. Carina skulle bli tvungen att komma hem med hela lådan, och utstå familjens förakt.

Vi knackade på, och dörren öppnades på vid gavel av en kvinna med ett stort leende på läpparna. Jag kommer fortfarande ihåg vilken härlig energi hon utstrålade, och hur Carina och jag förvånat bara tittade på henne. Kvinnan hade ett förkläde på sig och en schalett över håret. Hon förfasade sig över hur frusna vi var, och innan vi visste ordet av satt vi bänkade i hennes kök. Ett stort fat med nybakta bullar stod framför oss, och en kanna saft var snart tillblandad.

Siv som den här kvinnan hette var fantastisk. På ett ögonblick hade hon fångat upp vår belägenhet, och jag är säker på att hon såg smärtan i Carinas blick. Hon skojade med oss, och ivrigt gick hon igenom Carinas lilla frölåda. Det slutade med att hon köpte alltihop. Högljutt berättade hon entusiastiskt om allt hon skulle så till våren, och det var så härligt att se Carina skratta igen.

Det har gått 45 år sedan den här händelsen, men fortfarande kan jag se tillbaka på den med glädje. Det Siv gjorde den gången var stort. Det visade vilken fin människa hon var, och hur hon kunde se den lilla tjejen bakom allt ont förtal. Sedan den dagen har Siv varit en stor förebild för mig. Hon är borta sedan länge, men i mitt minne kommer hon alltid att finnas kvar med sitt blommiga förkläde och varma leende.

Carina lämnade vår by en kort tid efter den här händelsen. Jag vet inte vad som hände, en dag var hon bara borta.

Jag tänker på henne ibland. Jag hoppas innerligt att hon till slut landade i ett hem som kunde ge henne det hon så hett önskade. Kärlek, trygghet och lite uppmärksamhet. En familj som liksom Siv kunde se igenom hennes tuffa skal, och som också vågade skrapa lite på ytan. En familj som kunde se vilken fantastisk tjej hon var.

Jag hoppas också att hon med åren fick en bättre relation till sin mamma, så att hon så småningom kunde komma ut i vuxenlivet som en hel människa.

Min kollega och nära vän, Annika Lundberg, brukar säga att alla människor vi möter gör något med oss. Jag är benägen att hålla med henne.

Ha en härlig kväll! /Ingrid