Altanhäng
Regnet öser ner här i Emmaboda. Jag sitter på altanen med ett glas rött medan regnet smattrar mot taket. Ljusen brinner i kandelabern, i kaminen brinner en brasa, och jag har det så gott.
Denise har åkt till sin pappa. Elsa sover på värmegolvet. I köket lagar Thomas pizza, och jag lovar. Livet kan vara sämre.
I morgon kommer min äldsta dotter hem från Ö-vik, med sina småtomtar. Det ska bli helt fantastiskt att få rå om dem lite. Det blir inte så ofta, och jag saknar dem alltid. På måndag ska jag vara ledig, och Marie, barnen och jag ska åka en runda till ”Börjes” i Tingsryd. Det ser jag fram emot.
Maries dotter Hedda är en underbar liten unge. Hon är sju år gammal, och en kopia av sin mor som barn. Vad som helst kan komma ur hennes lilla mun. Det är inte så ofta, men ibland händer det att jag är tacksam över att hon bor hundra mil bort.
Som när hon med inlevelse berättar på dagis hur urgammal hennes mormor verkligen är…
För några veckor sedan körde Marie Hedda och hennes lilla kompis i bilen. Från baksätet hörde hon plötsligt hur Hedda sa till den andra lilla tjejen: ”Om man frågar en kille om han är kär i en och han svarar ja, då är han det. Om han svarar nej, så är han också kär i en, men då vågar han bara inte säga det.”
Självförtroendet hos lilla fröken är det inget fel på...
Härliga ungar. Långt borta är sextiotalets förmaningar om att inga träd ska växa upp i himlen. I dag får barnen sticka ut och vara precis som de är. Det tycker jag är härligt. Hedda är en frisk fläkt i allas våra liv, även om vi ibland förskräckt ryggar för hennes rättframhet och hennes läskiga sanningar.
Det ska bli spännande att se vad dagens barn växer upp till. Hur de kommer att förvalta den frihet och det självförtroende som de har fått på vägen, och hur de kommer att ta över världen.
De är fostrade som individer, utan några krav på att vara som andra. De har stått i centrum, till skillnad från oss sextiotalsbarn som fick vänta på ”lillturen”. Det är spännande.
Nu ropar Thomas. Pizzan är färdig. Ljusen brinner i matrummet, och det doftar himmelskt från köket. Livet när det är som bäst.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Denise har åkt till sin pappa. Elsa sover på värmegolvet. I köket lagar Thomas pizza, och jag lovar. Livet kan vara sämre.
I morgon kommer min äldsta dotter hem från Ö-vik, med sina småtomtar. Det ska bli helt fantastiskt att få rå om dem lite. Det blir inte så ofta, och jag saknar dem alltid. På måndag ska jag vara ledig, och Marie, barnen och jag ska åka en runda till ”Börjes” i Tingsryd. Det ser jag fram emot.
Maries dotter Hedda är en underbar liten unge. Hon är sju år gammal, och en kopia av sin mor som barn. Vad som helst kan komma ur hennes lilla mun. Det är inte så ofta, men ibland händer det att jag är tacksam över att hon bor hundra mil bort.
Som när hon med inlevelse berättar på dagis hur urgammal hennes mormor verkligen är…
För några veckor sedan körde Marie Hedda och hennes lilla kompis i bilen. Från baksätet hörde hon plötsligt hur Hedda sa till den andra lilla tjejen: ”Om man frågar en kille om han är kär i en och han svarar ja, då är han det. Om han svarar nej, så är han också kär i en, men då vågar han bara inte säga det.”
Självförtroendet hos lilla fröken är det inget fel på...
Härliga ungar. Långt borta är sextiotalets förmaningar om att inga träd ska växa upp i himlen. I dag får barnen sticka ut och vara precis som de är. Det tycker jag är härligt. Hedda är en frisk fläkt i allas våra liv, även om vi ibland förskräckt ryggar för hennes rättframhet och hennes läskiga sanningar.
Det ska bli spännande att se vad dagens barn växer upp till. Hur de kommer att förvalta den frihet och det självförtroende som de har fått på vägen, och hur de kommer att ta över världen.
De är fostrade som individer, utan några krav på att vara som andra. De har stått i centrum, till skillnad från oss sextiotalsbarn som fick vänta på ”lillturen”. Det är spännande.
Nu ropar Thomas. Pizzan är färdig. Ljusen brinner i matrummet, och det doftar himmelskt från köket. Livet när det är som bäst.
Ha en härlig kväll! / Ingrid