60-tals standard, och fina minnen
Ännu en kvarts arbetsdag är avklarad. Jag är trött, och ska snart gå och sova en stund. Jag är själv hemma med katten Elsa, och jag uppskattar tystnaden i huset. Tids nog kommer familjen hem.
Jag jobbar normalt sett både på en avdelning på sjukhuset i Karlskrona, och i ett team på Specialistrehabs mottagning. Det är ett varierat arbete, och jag trivs fantastiskt bra både med patienter och personal. Vi har alltid högt till tak, och det finns en härlig gemenskap. Det är värt mycket på en arbetsplats.
För några år sedan blev jag uppkallad till en äldre patient, som hade ett behov av att få prata. Hon hade fått en lindrig stroke, och var enligt personalen orolig för framtiden.
Jag kom att träffa den här patienten några gånger. Det var en kvinna, och hon hade en härlig personlighet. Hon var positiv till livet, och hade trots sin höga ålder inga planer på att slå sig till ro. Jag kallar henne här för Lisa, men i verkligheten hette hon något annat.
Vissa patienter tar man med sig i minnet, och Lisa är en av dem. Just hennes livsglädje och optimism smittade av sig på mig, och när vi hade klarat av en del praktiska saker kunde Lisa slappna av.
Hon var pratglad, och berättade gärna med värme om sin uppväxt någonstans i centrala Karlskrona. Hur hon och hennes kamrater, lekte på gatan med sina bollar och hopprep, om gemenskapen, och om mammor som ropade efter sina telningar genom köksfönstren.
På bakgården till hyreshuset där Lisa växte upp låg ett utedass, som var den toalett som var tillgänglig för familjen. Det fanns inget varmvatten i lägenheten, och inget kylskåpet. Lisas mamma konserverade kött och grönsaker, som hon sedan tillagade.
Jag insåg ganska snart, att trots den stora åldersskillnaden mellan oss hade vi liknande upplevelser av barndomen.
Mina första år bodde jag, med min mamma och biologiska pappa i en liten lägenhet i en privatbostad på Långö. Trots att jag var liten, minns jag hur spännande det var att få följa med ner till utedasset på gården.
Lägenheten värmdes upp av en kamin i rummet, och mamma har berättat att det var bistert att komma hem då man varit borta några timmar. Det fanns inget varmvatten, ingen dusch och inga badmöjligheter.
Att bo på det viset var inte ovanligt i början av sextiotalet, och ingen tyckte heller att det var hemskt eller konstigt. Det var så det var.
När jag var fem år flyttade vi till Snapphanevägen 5 a på Galjamarken. Mamma har berättat många gånger om hur fantastiskt hon tyckte att det var.
Plötsligt hade vi en lägenhet med badkar, och det fanns varmvatten i kranen. Den elektriska uppvärmningen gjorde att vi slapp frysa när vi kom hem.
Att vi alla fyra i familjen skulle rymmas på 47 kvm, var inget som mamma reflekterade över. Det var standard i sextiotalets Sverige.
Även jag har fantastiska minnen från alla timmar jag tillbringade på gatan med mina små kompisar.
Hopprepen, gummibandet, och bollsporter. Kurragömma och datten. Liv och rörelse, skratt och gråt. Våra mammor som ropade genom fönsterna, och springet i trapphusen av klapprande träskor.
Idag ser man inte längre lekande barn på gatan. Inga mammor ropar, genom fönsterna och inga träskor klapprar på asfalten. Den tiden är för alltid borta.
Men minnena lever för alla oss, som en gång var där.
Fotot är taget på mig som liten, på Långö.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag jobbar normalt sett både på en avdelning på sjukhuset i Karlskrona, och i ett team på Specialistrehabs mottagning. Det är ett varierat arbete, och jag trivs fantastiskt bra både med patienter och personal. Vi har alltid högt till tak, och det finns en härlig gemenskap. Det är värt mycket på en arbetsplats.
För några år sedan blev jag uppkallad till en äldre patient, som hade ett behov av att få prata. Hon hade fått en lindrig stroke, och var enligt personalen orolig för framtiden.
Jag kom att träffa den här patienten några gånger. Det var en kvinna, och hon hade en härlig personlighet. Hon var positiv till livet, och hade trots sin höga ålder inga planer på att slå sig till ro. Jag kallar henne här för Lisa, men i verkligheten hette hon något annat.
Vissa patienter tar man med sig i minnet, och Lisa är en av dem. Just hennes livsglädje och optimism smittade av sig på mig, och när vi hade klarat av en del praktiska saker kunde Lisa slappna av.
Hon var pratglad, och berättade gärna med värme om sin uppväxt någonstans i centrala Karlskrona. Hur hon och hennes kamrater, lekte på gatan med sina bollar och hopprep, om gemenskapen, och om mammor som ropade efter sina telningar genom köksfönstren.
På bakgården till hyreshuset där Lisa växte upp låg ett utedass, som var den toalett som var tillgänglig för familjen. Det fanns inget varmvatten i lägenheten, och inget kylskåpet. Lisas mamma konserverade kött och grönsaker, som hon sedan tillagade.
Jag insåg ganska snart, att trots den stora åldersskillnaden mellan oss hade vi liknande upplevelser av barndomen.
Mina första år bodde jag, med min mamma och biologiska pappa i en liten lägenhet i en privatbostad på Långö. Trots att jag var liten, minns jag hur spännande det var att få följa med ner till utedasset på gården.
Lägenheten värmdes upp av en kamin i rummet, och mamma har berättat att det var bistert att komma hem då man varit borta några timmar. Det fanns inget varmvatten, ingen dusch och inga badmöjligheter.
Att bo på det viset var inte ovanligt i början av sextiotalet, och ingen tyckte heller att det var hemskt eller konstigt. Det var så det var.
När jag var fem år flyttade vi till Snapphanevägen 5 a på Galjamarken. Mamma har berättat många gånger om hur fantastiskt hon tyckte att det var.
Plötsligt hade vi en lägenhet med badkar, och det fanns varmvatten i kranen. Den elektriska uppvärmningen gjorde att vi slapp frysa när vi kom hem.
Att vi alla fyra i familjen skulle rymmas på 47 kvm, var inget som mamma reflekterade över. Det var standard i sextiotalets Sverige.
Även jag har fantastiska minnen från alla timmar jag tillbringade på gatan med mina små kompisar.
Hopprepen, gummibandet, och bollsporter. Kurragömma och datten. Liv och rörelse, skratt och gråt. Våra mammor som ropade genom fönsterna, och springet i trapphusen av klapprande träskor.
Idag ser man inte längre lekande barn på gatan. Inga mammor ropar, genom fönsterna och inga träskor klapprar på asfalten. Den tiden är för alltid borta.
Men minnena lever för alla oss, som en gång var där.
Fotot är taget på mig som liten, på Långö.
Ha en härlig kväll! / Ingrid