Åren har gått...
Jag upptäckte att det är nästan exakt tre år sedan jag skrev i den här bloggen. Livet har kommit emellan, och när jag tittar i backspegeln så har det hänt mycket under den här tiden.
Thomas och jag har flyttat in på gården i mitt älskade Björkenäs. Gården där jag har växt upp, och som gömmer så många barndomsminnen. Gården vid havet, som jag älskar så mycket.
Den 29 februari 2020, blev jag mormor till en alldeles underbar liten Edith. Hon är nu två år, och är söt som socker, men har ett hiskeligt temperament. Hon lindar oss alla runt lillfingret, och är helt enkelt underbar.
Mamma har blivit ensam ännu en gång, och flyttade för några år sedan till en bostadsrätt i Torhamn. Ruben lämnade oss i slutet av 2020, efter en tids sjukdom, det var en tuff period.
Pandemin satte begränsningar för oss alla. Mycket rädsla, skräck och restriktioner omgärdade oss, och jag tog tacksamt emot vaccinet när det kom. I februari i år drabbades till slut även jag av en ganska tuff covidinfektion, och efter den har jag svårt att komma igen. Tröttheten är bedövande, och jag är just nu sjukskriven. Förhoppningsvis kommer våren att råda bot på det.
Jag älskar våren. Det har jag alltid gjort. Ljuset, livet och hoppet. Det är en fantastisk tid.
Med glädje minns jag vårarna som barn. Hur min far eldade gammalt ris nere vid vattnet, och hur spännande det var för oss barn. Vi grillade korv i glöden, och även om korven blev kolsvart för det mesta, smakade den fantastiskt.
Hur Kerstin och jag var ute i familjens roddbåt, och hur vi alltid på något sätt lyckades tappa öskaret i vattnet. Hur vi skrattade och stojade innan vi äntligen till slut fick upp det. Märkligt att vi aldrig ramlade i, för något vidare sjövett hade vi inte.
Första doppet i april, som ofta resulterade i några dagar med feber i sängen...
Tänk att jag äntligen har fått till ett inlägg efter så lång tid! Min dotter Felicia har lagt ner ett stort jobb med att lösa logistiken för att komma hit, och det är jag så tacksam för:
Nu ska jag krypa ner i soffan igen, och titta på lite nyheter. Hoppas att ni alla får en härlig kväll, och att ni kanske tittar in igen!
Thomas och jag har flyttat in på gården i mitt älskade Björkenäs. Gården där jag har växt upp, och som gömmer så många barndomsminnen. Gården vid havet, som jag älskar så mycket.
Den 29 februari 2020, blev jag mormor till en alldeles underbar liten Edith. Hon är nu två år, och är söt som socker, men har ett hiskeligt temperament. Hon lindar oss alla runt lillfingret, och är helt enkelt underbar.
Mamma har blivit ensam ännu en gång, och flyttade för några år sedan till en bostadsrätt i Torhamn. Ruben lämnade oss i slutet av 2020, efter en tids sjukdom, det var en tuff period.
Pandemin satte begränsningar för oss alla. Mycket rädsla, skräck och restriktioner omgärdade oss, och jag tog tacksamt emot vaccinet när det kom. I februari i år drabbades till slut även jag av en ganska tuff covidinfektion, och efter den har jag svårt att komma igen. Tröttheten är bedövande, och jag är just nu sjukskriven. Förhoppningsvis kommer våren att råda bot på det.
Jag älskar våren. Det har jag alltid gjort. Ljuset, livet och hoppet. Det är en fantastisk tid.
Med glädje minns jag vårarna som barn. Hur min far eldade gammalt ris nere vid vattnet, och hur spännande det var för oss barn. Vi grillade korv i glöden, och även om korven blev kolsvart för det mesta, smakade den fantastiskt.
Hur Kerstin och jag var ute i familjens roddbåt, och hur vi alltid på något sätt lyckades tappa öskaret i vattnet. Hur vi skrattade och stojade innan vi äntligen till slut fick upp det. Märkligt att vi aldrig ramlade i, för något vidare sjövett hade vi inte.
Första doppet i april, som ofta resulterade i några dagar med feber i sängen...
Tänk att jag äntligen har fått till ett inlägg efter så lång tid! Min dotter Felicia har lagt ner ett stort jobb med att lösa logistiken för att komma hit, och det är jag så tacksam för:
Nu ska jag krypa ner i soffan igen, och titta på lite nyheter. Hoppas att ni alla får en härlig kväll, och att ni kanske tittar in igen!